Laul: En match som berör hela landet
IFK Göteborg–AIK är Sveriges Clásico
Det finns sår som aldrig läker helt. Att AIK vann guldet på Gamla Ullevi 2009 är ett sådant för många blåvita själar. En seger i kväll lindrar bara för stunden.
Allsvenskan fyllde nyligen 90 och varken förr eller senare har den avgjorts med en lika välregisserad guldfinal som för snart sex år sedan.
Det räckte med oavgjort för Gnaget. Men Blåvitt hade hemmaplan, den nya borgen invigdes samma år, Joel Alme hade skrivit musiken.
Det var en galen allsvensk höst där Stockholm stod mot Göteborg, de största städernas största lag i ett vansinnigt race och ödets lott gjorde att de möttes i sista matchen.
Det kan egentligen inte hända.
Jag är själv från Göteborg men bor i Solna sedan tio år. Jag har vänner som började röka den dagen och fortfarande gör.
Vissa sorger behöver behandlas extra varsamt, vissa segrar kan firas lika länge.
Kungens lag mot Guds lag
Blåvitt–AIK har varit ett ”hatmöte” sedan tidernas begynnelse men efter -09 är det Sveriges El Clásico.
Göteborg–Malmö är matchen mellan de mest framgångsrika lagen i svensk fotbollshistoria, Djurgården–AIK är det största derbyt, AIK–Blåvitt är något annat, det är en match som berör hela landet.
Kungens lag mot Guds lag. Sveriges huvudstad mot det som kallats fotbollshuvudstaden. Fans med stort fokus på läktaren mot fans med stort fokus på planen.
I dag håller djurgårdarna på Blåvitt och MFF:arna på AIK.
Jag använde ordet ”hatmöte” ovan och i medierna ska vi givetvis inte sprida sådant. Som AIK-ordföranden Johan Segui sa i samband med dödsmisshandeln i Helsingborg i fjol:
– Nu måste vi rakryggat se att hatet och våldet faktiskt hänger ihop. Att hata andra lag betyder inte alltid att man är beredd att använda våld, men det räcker att några få fungerar så, för att hatkulturen ska vara livsfarlig.
Men AIK–IFK Göteborg är ett hatmöte, det är så starka känslor att det inte kan beskrivas på annat sätt. Black Army-tröjan ”Hata Göteborg” är en av supporter- klubbens allra mest sålda, den borde inte säljas alls tycker jag, och därför är Seguis ord särskilt viktiga i dag.
Det har fortfarande inte gjorts någon film om guldfinalen 2009.
Men det har skrivits en bok.
AIK-legendaren Daniel Tjernströms nyutkomna ”Tjerna – en kaptens hjärta” har sin utgångspunkt i hans största fotbollsögonblick, när han sköt 2–1 mot Blåvitt på Gamla Ullevi 2009.
Medförfattaren Josefine Lindén beskriver i förordet en känsla många nog kan känna igen från den här söndagen:
”När Tjerna gjorde guldmålet i Göteborg 2009, var jag i tvättstugan. Inte för att jag hade tvättid. Inte för att jag hade tänkt boka någon heller. Det var helt enkelt den plats som låg på lagom isolerat avstånd från teven en halv trapphustrappa därifrån. Jag klarade inte av att se matchen längre, nämligen. Jag blir så där då. Måste gå ifrån innan jag spyr. Innan hjärtat stannar.
Så där stod jag, illamående och livrädd. Kanske satt jag ett tag i torkskåpet till och med, jag vet inte, jag minns inte. Men det är mycket möjligt. Vrålet letade sig igenom två dörrars säkerhet. Det där var ett bra skrik?
”Vad hände för helvete, säg då!
Väl? Säg att det var det, säg att det var ett bra!? Snälla!
Jag rusade ner för trappan, in i den smala hallen, de lät glada?
– Vad hände för helvete, säg då, säg!
Jag skrek medan jag försökte ta in det jag såg. AIK har gjort mål. Det står en tvåa där uppe, okej, jag fattar. Men jag kan inte ta in att det är sant det reprisen visar. Den störste hjälten av dem alla, mannen vi alla älskar, som kämpar och aldrig sviker. Det är honom de kramar, det är han som skjuter, är det verkligen sant?”.
Jo, det var ju det.
Daniel Tjernström gjorde inte många mål under karriären, och han uttryckte sig ännu mer sällan i starka ord. Hela Tjernas AIK-liv var en kontrast till klubben han till- bringade 15 år i.
Men firandet av guldmålet -09 är värt att citera:
”Fler spelare anslöt, Nils-Eric Johansson och Jos Hooiveld. Dulee Johnson stod några meter bort och vinkade till mig att jag skulle komma dit:
– Legend, legend, sa han på engelska.
På tv-bilderna ser man att jag flackar lite med blicken där, när vi står och kramas. Många verkar ha tolkat det som att jag var i någon slags chock, att jag inte kunde tro att det som just hänt var verkligt. Men det stämmer inte. I själva verket undrade jag var alla andra var, jag sökte dem med blicken. Jag föreställde mig att vi skulle jubla där alla tillsammans, men folk sprang och firade på olika håll. I efterhand såg jag att Kenny Pavey sprang ut till Micke Stahre som kom skuttandes längs sidlinjen, förbi Göteborgs avbytarbänk. En härlig syn”.
En hemsk syn, skulle andra kanske säga.
Därför vinner AIK i kväll
Nu har IFK Göteborg två segrar på de tre senaste mot AIK men det betyder inte lika mycket, det finns bara en Guldfinal, och den går aldrig att göra något åt, vare sig man vill eller inte.
I dag kommer det svartgula följet till Göteborg för att ta sig an en serieledande cupmästare, och jag tror att de vinner. AIK är utvilade, Blåvitt slet hårt så sent som i söndags. Jag tror att Gnaget exploderar på Gamla Ullevi i kväll och vinner med låt säga 3–1.
Det vore en tung seger men det beror förstås på vilka tidigare möten man jämför med.
* IFK Göteborg-AIK, 19.05 C More Sport