Laul: Hellre en stabil förlust än en svängig match och en poäng
Avgörande kvalmatch? Måstematch? Ödesmatch?
Äh.
En svensk 1–0-förlust mot Österrike i morgon behöver inte vara fel.
Det kan till och med vara att föredra.
Gårdagens träning var förlagd till Söderstadions fina gräsmatta där förbundskapten Erik Hamrén ledde landslaget i ett försvarsinriktat pass. Den som kisade i solskenet såg att det handlade om hitta rätt avstånd mellan lagdelarna för att i nästa moment klara att spela sig ur en tänkt, österrikisk förstapress. En hel del energi lades också på defensiva, fasta situationer.
Eller så här: ett landslag som i de senaste tre matcherna gjort ett mål och släppt in noll ägnar ett av två träningspass inför ett viktigt VM-kval till att träna ännu mer försvarsspel.
Tjänstefel?
Tvärtom.
Jag har sällan blivit så glad över något så tråkigt.
Vad som helst kan hända
Sverige har gått från ett Lagerbäck-lag där alla vet vad de ska göra till ett Hamrén-lag där ingen vet vad som kan hända. Ena dagen storförlust mot Holland efter naivt spel för att nästa gång vinna med 3–2 med kniven mot strupen. 1–2 i en EM-premiär mot gruppens svagaste lag Ukraina, sedan 2–0 mot gruppens starkaste lag Frankrike. Däremellan en svängig 3–2-förlust mot ett försvarsinriktat England. För att inte tala om den där Tysklandsmatchen där 0–4 blev 4–4 på en knapp halvtimme.
Till slut blev det uppenbart att så här kan det inte fortsätta, även för en förbundskapten som säger sig drömma om VM-medaljer.
Startelvsexperimenten har blivit färre, det centrala mittfältet har fått mer tillbakadragna utgångspositioner, forwards har tydligare uppgifter i försvarsarbetet och de defensiva omställningarna har getts högsta prioritet. Eller som mittbacken Jonas Olsson uttrycker försvarsrevolutionen:
– Vi har blivit mer cyniska.
Problemet?
Det är först på fredag vi vet om något har förändrats på riktigt.
Äntligen gjuter landslaget grunden
Det är en sak att hålla nollan mot Irland, Slovakien och Makedonien – en annan att göra det mot Österrike i Wien, en motståndare Sverige bara har besegrat på bortaplan en gång på 15 försök.
Erik Hamén brukar beskriva sin fotbollsfilosofi som ett hus (”Jag kallar det Hamréns hus”) där han liknar väggar, tak och golv med teknik, taktik och kost. Ute på planen har det ofta påmint om ett korthus som när som helst kan falla sönder totalt. Ett hus behöver en ordentlig grund att stå på och den här våren har landslaget äntligen börjat gjuta en sådan också. Det ger i alla fall mig lite hopp om framtiden.
Inför fredagens VM-kval är det nästan så att jag hellre ser en insats där den defensiva organisationen sitter men Österrike ändå pressar in 1–0 i slutskedet än en svängig 3–3-match som inte betyder något annat än just det – en poäng.
Enligt tabellen i kvalgrupp C har Sverige till och med råd att förlora utan att play off-tåget på något sätt har gått.
Sedan hoppas jag som alla andra på storseger och hattrick av Zlatan men som journalist får du inte betalt för att hoppas på solskenshistorier, lika lite som en förbundskapten bör ges nytt kontrakt utifrån hur storslagna drömmar som besöker honom om natten.