Kriget klarade de – men inte ebolan
Lärde sig spela fotboll med dödskallar – nu sitter Sierra Leones spelare isolerade och fårinte träffa någon: ’Världen vill glömma bort att vi någonsin fanns och bara låta oss försvinna’
De blir stigmatiserade, isolerade och förolämpade – men de fortsätter framåt ändå.
”The Leone Stars” är det utstötta landslaget som spelar vidare så att vi andra inte ska kunna glömma Sierra Leone.
– Ebola har gjort det här till den värsta tiden i vårt lands historia. Vi är brännmärkta som pestsmittade, säger anfallsstjärnan ”Crespo” Kamara.
Jag vet inte hur många texter jag skrivit utifrån ungefär samma utgångspunkt.
Alla har de handlat om fotbollen i något krigsdrabbat hörn av världen, och alla har de konstaterat likartade saker om den här idrottens motståndskraft.
Det har liksom inte spelat någon roll hur många kulor som skjutits och hur många bomber som briserat och hur många människor som dött – fotbollarna har rullat vidare ändå.
Sierra Leone har varit ett av tydligaste exemplen.
Det brutala inbördeskriget pågick i mer än tio år och kostade minst 60 000 människor livet. Under långa perioder vågade vanligt folk överhuvudtaget inte bege sig ut på gatorna av rädsla för de mordiska dödspatrullerna och deras machetes.
Fotbollen var en av få bryggor tillbaka mot någon sorts normalitet. De stympade bildade sitt eget landslag för amputerade, och den nationella ligatiteln delades punktligt ut varje år under hela kriget.
I år kommer däremot den gyllene bucklan att bli kvar i sin låda.
Sedan drygt två månader tillbaka spelas det överhuvudtaget ingen fotboll i Sierra Leone.
Ligaspelet ligger nere, till och med gatumatcherna har upphört. Med sina skaderisker, sitt svettande och sina publikmassor är sporten extra sårbar för det fruktade ebolaviruset.
Skjutandet klarade fotbollen. Med sjukdomen är det värre.
Landslagsanfallaren Alhassan Kamara suckar.
– Under hela min barndom var kriget alltid närvarande, det färgade hela mitt liv... Men jag säger dig, det här med ebola är ännu värre. Det här är den värsta tiden i vårt lands historia.
Här i Sverige känner vi Alhassan Kamara som ”Crespo”, men hemma i Sierra Leone är det minst lika många som kallar honom ”Saviour”, ”Frälsaren”.
Det går att förstå varför.
Han kommer från östra Freetown, en av de fattigaste delarna av en av världens fattigaste huvudstäder, och kriget rasade under de åtta första åren av hans liv.
När Alhassan Kamara först började spela fotboll gjorde han det varken med läder- eller plastbollar – han lärde sig att spela genom att sparka runt dödskallar.
– Alla gjorde det. De låg överallt i kvarteret när jag var liten, och de var de enda runda föremål som jag och mina vänner kunde få tag på.
När kriget väl tagit slut brukade ”Crespo” tigga på gatorna för att kunna köpa en boll eller ett par begagnade fotbollsskor. Hans egen familj försörjde sig genom att knyta ihop vattenpåsar och sälja dem på trottoaren, och när det väl blev uppenbart att sonen hade talang såg han det inte som en förhoppning att förverkliga den – utan som en skyldighet.
– Jag lyckades få tag på två slitna gamla fotbollar, och sov med dem bredvid mig varje natt. När jag vaknade på morgnarna så var de det första jag såg när jag bad: ”Fader, hjälp mig att förverkliga mina drömmar och försörja min familj genom de här bollarna”.
I nuläget har ”Crespo” Kamara gjort tio mål på sina nio senaste allsvenska matcher för Örebro SK, och tre mål på sina sex senaste landskamper.
Nu pratas det om en januariflytt till någon av de rikaste ligorna för den 21-årige anfallaren som har vuxit fram som det nya stora fotbollshoppet från Sierra Leone.
Fotboll som frälsning, för en familj eller för en nation. ”Crespo” Kamara vet allt om det där, men han vet också när kraften i en högerfot inte längre räcker till.
– Kriget var givetvis oerhört svårt för mitt land, men på den tiden kände vi i alla fall att omvärlden ville hjälpa till, att andra människor stod bakom oss. Nu är det tvärtom. Nu vill världen inte ha något med oss att göra. Helst av allt skulle de bara vilja stänga gränserna till Sierra Leone, glömma bort att vi någonsin fanns och bara låta oss försvinna.
När jag når ”Crespo” Kamara på telefon befinner han sig i Yaoundé, den näst största staden i Kamerun.
Han bor på ett fint hotell, visst, men är samtidigt försatt i en slags husarrest. De kamerunska myndigheterna har isolerat Sierra Leones landslag. Inga andra gäster tillåts bo på hotellet, medan landslagsdelegationen enbart får lämna det för att träna eller spela match. Då åker de i specialanvisade fordon, utan att tillåtas någon kontakt med andra.
– Det började redan på flygplatsen, där vi fick vänta på tester i flera timmar. De satte oss i ett särskilt rum, så att ingen skulle kunna röra vid oss eller ens prata med oss. Vi var som djur i karantän.
I vanliga fall framstår ”Crespo” Kamara som en förvånansvärt sorglös ung kille, men när han pratar om beröringsskräcken han och hans landsmän utsätts för så gör han det med upprörd röst.
– Ingen i den här truppen har varit hemma sedan i somras, vi spelar alla på andra kontinenter.
Ändå är det som om vi är brännmärkta, av den enda anledningen att det står Sierra Leone i våra pass. Och det är inte nog med att andra afrikaner inte vill hjälpa oss – de hånar oss också. På gatorna och på arenorna skriker folk ”ebola, ebola” efter oss. Jag tycker att det är vidrigt.
I somras var ”The Leone Stars” på väg till en avgörande kvalmatch på Seychellerna, men tvingades vända vid mellanlandningen i Kenya. Seychellerna lämnade hellre walk over än att släppa in sina motståndare i landet.
Eftersom Sierra Leone inte får arrangera några matcher på hemmaplan är landslaget nu utlämnade till att spela i de länder som överhuvudtaget tog emot dem. Det blev Kamerun den här gången, i förra vändan var det DR Kongo.
– Där var det ännu värre, det värsta jag upplevt i hela min karriär. En lagkamrat till mig försökte ge en vattenflaska till några gatubarn som kanske var fyra eller fem år gamla. De bara sprang därifrån och skrek, som om de sett djävulen.
Hur har motståndarspelarna behandlat er?
– Inte heller särskilt bra. Vissa vägrar att skaka hand med oss, andra förolämpar oss. Och på ett sätt är det ännu värre. Att småbarn på gatorna inte är så välutbildade är en sak, men här pratar vi om berömda fotbollsspelare från de stora ligorna i Europa. Att de inte tar större ansvar gör mig verkligen arg.
Historien har givit oss flera exempel på afrikanska fotbollslag som bokstavligt talat har stoppat krig, som fått hela arméer att lägga ner sina vapen.
Det här är annorlunda.
”The Leone Stars” kommer inte att kunna bromsa ebolaepidemin, och ”Crespo” Kamara förstår naturligtvis det. Däremot är han fast övertygad om att fotbollen ändå kan hjälpa till.
Även om bollarna ligger stilla där hemma spelar landslaget vidare på annat håll. De har kommit från Kina, USA, Azerbajdzjan och Sverige – och när de går ut för att möta Kamerun i eftermiddag gör de det i första hand för att det ska bli svårare för alla oss andra att glömma Sierra Leone.
– Vi har pratat mycket om det här i laget, och vi inser att vi kanske är vårt lands främsta ambassadörer just nu. Ansvaret är stort, men vi har alla gått igenom mycket i våra liv. Det är vi som har möjlighet att visa bilder av Sierra Leone som det inte är stämplat ”ebola” tvärs över, och det är vi som kanske kan ge en liten skärva av stolthet tillbaka till folket därhemma. Även om de inte får samlas för att se matchen på storbildsskärm så kommer alla titta i sina hem.
Har du mycket kontakt med din familj i Sierra Leone?
– Ja, nästan varje dag. De bor kvar i den delen av Freetown där ebolautbrottet varit som värst, men de är lugna, ser bara till att följa proceduren för att inte bli smittade. De vet hur man ska hantera det här. Hade bara resten av världen också gjort det så hade problemet snart kunnat vara under kontroll.
Senare i dag lämnar Sierra Leones landslagsspelare sitt isoleringshotell, och går igenom ytterligare en lång serie medicinska tester innan de tillåts resa tillbaka till sina vardagar.
”Crespo” Kamara ska till Örebro, Sheriff Suma till Västerås, Mohamed Kabia till Linköping och Ibrahim Kallay till Luleå.
– Just nu är det hemskt för oss att vara i Afrika. Vi behandlas som om vi vore pestsmittade. Det ska bli väldigt skönt att komma tillbaka till Sverige, ett land där jag inte döms utifrån var jag kommer. Jag hoppas att alla behandlar mig precis som vanligt, att de skakar min hand och kramar mig även om jag nu föddes i Sierra Leone.