DOMARKAOS

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Strejk i Skottland – nu jagar Premier League desperat över hela Europa

helskärm

GLASGOW. Vem är vem i den här s­åpan? Vilka ska man tycka synd om?

Domarna strejkar, Celtic tjurar.

Den skotska fotbollen är på väg att förblöda.

När Craig Thomson flög in över flygplatsen i Glasgow i onsdags kunde han se tillbaka på en turbulent höst, krönt av en turbulent gårdagskväll.

Först var det galenskapen i Genoa, EM-kvalmatchen som serbiska extremistfans gett sig tusan på att stoppa.

Och nu senast – Mourinhos och hans Machiavelli-manövrerande i Amsterdam. Två Real Madrid-spelare som tiggde om att bli utvisade på sluttampen av en redan avgjord match.

Nog hade han gjort sig förtjänt av lite vardagslunk vid det här laget, några lättdömda matcher med raka rör i Falkirk ­eller ­Kilmarnock.

Men nej, redan när de regnvåta kullarna skymtade genom flygplansfönstret visste Craig Thomson att det var det sista som väntade på hemmaplan.

Det han varit med om ute i Europa ­kunde kategoriseras som små stormbyar i? jämförelse med den fullkategoriorkan som lamslagit hela den skotska fotbollen.

Som en skotsk skribent uttryckte saken: ”69 minuter in på matchen mellan ­Dundee United och Celtic levde vi fortfarande ­stilla liv allihopa”.

Men den där dagen i oktober hände ­något som förändrade allt.

Celtics anfallare Gary Hooper föll i ­duell med Dundee Uniteds målvakt Dusan ­Pernis. Domaren Dougie McDonald blåste straff. Men sprang därefter ut till sin assisterande kollega vid sidlinjen – och ändrade sig, upphävde sitt ursprungliga domslut.

Mitt under virvelvinden av kritik som följde så offentliggjorde den aktuelle linjedomaren Steven Craven att han fått nog, att han slutade döma.

Mindre än två veckor därefter var det dags för säsongens första Old Firm-derby. Rangers avgjorde på straff, trots att tv-­bilderna tydligt visade att domaren haft ryggen mot situationen där Daniel Majstorovic ansågs ha knuffat en motståndare.

Återigen följde rena hetsjakten på domaren Willie Collum, som bland annat fick ta emot mordhot på hemtelefonen. Hans belägenhet var dessvärre inte unik, snarare tvärtom.

– Situationen är nog värre än någonsin. Folk skriker åt en på gatan, man får de där hoten på telefon, det har funnits tillfällen då domare fått hotbrev med rakblad i kuvertet och vi känner till tillfällen där de fått rutorna i sitt hem krossade, förklarade gamle domarprofilen Kenny Clark.

Så här långt följde historien en ganska väletablerad dramaturgi.

Domarna var de utsatta offren, Celtic FC den tydligaste skurken. Gång på gång hade de dundrat om felaktiga domslut, ­eldat på något som börjat likna lynchstämning.

Managern Neil Lennon pratade om hur han upplevde att hans klubb systematiskt missgynnats, om hur hans spelare inte längre litade på rättsskiparna. Äldre ­Celtic-profiler gick ännu längre i sina om­dömen.

– Gentemot Rangers har Celtic fått ­lida av domarnas orättvisa i mer än 50 års tid, och inget har förändrats, mullrade Billy McNeill, som var lagkapten när Celtic vann Europacupen 1967.

Som alla vet är ju Glasgow en delad stad. De flesta beskriver det som att katoliker står på ena sidan och protestanter på den andra – andra menar att det i själva verket handlar om protestanter däruppe och katoliker nedanför dem.

Applåderade brandtalet

Historiskt sett har de brittiska protestanterna styrt de flesta av stadens institutioner, och en stor del av oroligheterna har sprungit ur i en strukturell diskriminering av katoliker.

Råder samma förhållanden i dag, ifall man skrapar lite på ytan? Ja, i alla fall på fotbollsplanen, menar Celtic-folket.

På klubbens årsstämma för två veckor sedan höll ordföranden John Reid ett brandtal som möttes av smattrande applåder.

– Man behöver bara läsa historieböckerna för att se hur vi ­diskriminerats genom åren. Nu är det dags att få ett slut på det. Vi vill inte ha någon särbehandling. Men vi kommer inte längre nöja oss med att få mindre än alla andra. De dagarna är förbi.

Bara för att man är paranoid behöver ­inte det innebära att man inte är förföljd.

Några Celtic-fans har ägnat de senaste veckorna åt att sammanställa en över­tygande dossier över 40 avgörande domarmisstag som alla gick emot dem under fjolårssäsongen.

Knappast tillräckligt i sig, men precis när Celtic höll på att förvandlas till en bunt rättshaverister i omvärldens ögon började dominobrickorna rasa i precis den riktning som de grönvita pekade.

Först var det Steven Craven – linjedomaren som slutat döma – som gick ut och ­berättade sin version av allt som hänt.

Han erkände att domarteamet gemensamt kokat ihop en lögn om varför de tagit tillbaka den där Celtic-straffen, en version som de sedan dragit för en upprörd Neil Lennon i omklädningsrummet efter matchen.

Och anledningen till att han drog sig tillbaka från domarsysslan var inte alls den kritik han fått utstå, utan snarare oärlig­heten hos hans överordnade. När Craven velat gå ut med sanningen hade han blivit motarbetad av förbundets domarbas Hugh Dallas.

– Under en längre tid har jag känt mig trakasserad och mobbad av honom. Vi är många som känner likadant.

Hugh Dallas var alltså redan i fokus när en av de brittiska tabloiderna nyligen publicerade sitt senaste smaskiga avslöjande.

Den 16 september var påven Benediktus?XVI på besök i Skottland. Samma dag tog Hugh Dallas emot ett mejl från Darryl Broadfoot, det skotska fotbollsförbundets kommunikationschef.

Det innehöll en skämtteckning som föreställde en varningsskylt där en förälder höll om sitt lilla barn. Nedanför fanns budskapet som var en tydlig anspelning på de anklagelser om pedofili som riktats mot den katolska kyrkan: ­­­”Se upp – påven kommer”.

Hugh Dallas skickade vidare mejlet till flera av sina kollegor på förbundskontoret.

För många skottar var det inte bara ett bevis för vilken sida han stod på, utan även ett tecken på vilken kultur som rådde inne på den skotska fotbollens högkvarter.

Den skotska kardinalen Keith O’Brien blev så upprörd att han lät skriva ett ilsket protestbrev till SFA.

– Det här är inte en fråga om idrott, ­utan något mycket större. Det är en direkt attack på den katolska kyrkans överhuvud. Det är en fråga om religiös respekt, sekterism, ­bigotteri.

I fredags kväll avgick Hugh Dallas, tillsammans med fem andra förbunds­anställda.

När den skotska domarkåren väl deklarerade sin avsikt att gå ut i strejk var det­ ­inte längre lika självklart för gemene man vad allt det här egentligen handlade om.

Var det i huvudsak en fråga om domarnas alltmer omöjliga arbetsvillkor – ­eller var det snarare en diskussion om vilka strukturer som egentligen styrde det skotska samhället?

Skandinaver uteslutna

Parlamentsledamoten Pete Wishart insåg tidigt att det ena går hand i hand med det andra, och har de senaste veckorna kampanjat för att det ska bli obligatoriskt för skotska domare att redovisa vilken klubb de ­håller på.

– Det vore en unik åtgärd, men så är också vår situation unik. Den största delen av det värsta som domarna utsätts för utgår ifrån att den ene påstås vara Rangers-­protestant och den andre antas komma från en Celtic-bakgrund.

Hur bisarrt läget är har illustrerats under veckan. Medan det skotska förbundet desperat jagat domare över hela Europa har ­internetdebattörerna avfärdat den ena ­lösningen efter den andra redan på förhand.

Engelska domare? Eller såna från skandinaviska länder? Fullständigt uteslutet, de kommer ju från protestantiska nationer. Visselblåsare från Irland eller Polen? Nä, de kommer ju från alldeles för katolska länder. Nu flögs i stället judiska domare in från Israel för att hålla ordning i matcher av ­typen Hamilton Academical–St Mirren.

Problemen lösta?