LIVERPOOL. DÄR GANGSTERGÄNGEN HÄRSKAR, ELAKA RYKTEN EKAR OCH EN STJÄRNA SITTER...

Erik Niva: Förlusterna byggde frustration – och hatet började bubbla runt Merseyside

LIVERPOOL. Fotbollen och fattigdomen, gangstrarna och gängen.

Varje dag undrar vi om Liverpool är en stad som håller på att koka över.

När en hel stads frustration pressas ihop i ett enda derby står en trängd superstjärna i mitten och kämpar för att behålla balansen.

Steven Gerrard och hans kompisar slappnade av med ett par öl i baren i Southport när en annan kille kom fram.

– Flash cunt.

– Va?

– Du har bara spelat några fotbollsmatcher. Vafan håller du på med som kör runt i värsta lyx­bilen?

Gerrard slängde lite käft med killen. Det kröp fram att han var Everton-supporter.

– Du får tycka vad du vill.

– Du borde inte ha någon jävla lyxbil. Vem fan tror du att du är?

– Fine, whatever.

Två dagar senare drog Daily Mail på stort. ”England Star Out Drinking”.

– Shit. Det var den där kaxige Everton-killen som tipsat tidningen.

Det var sex dagar kvar till en viktig kvalmatch mot Grekland, och Gerrard kände sig orättvist behandlad samtidigt som han insåg att han bjudit på möjlig­heten.

– Det visade sig bli en smärtsam men användbar läxa. All negativ press gjorde mig besluten att undvika dålig publicitet. Efter det här höll jag alltid låg profil när jag gick ut.

Liverpool är en extremt speciell stad.

Här finns fotbollen.

Trots att det numera bara bor 430 000 personer här har både

Liverpool och Everton fullsatt på i stort sett varje hemmamatch. Undersökningar visar att 90 procent av den manliga befolkningen definierar sig som aktivt fotbollsintresserade.

Men här finns också brottsligheten och våldet.

Ända sedan 1800-talet har

Liverpool varit Englands gangsterhuvudstad. Ett tag passerade 40 procent av världens handel genom hamnen vid Mersey-flodens mynning. Hit kom packlårar med gevär, och hit kom opium och cannabis från kolonierna. Samtidigt tvingade potatiss­välten på Irland hit mängder av desperata hungerflyktingar.

Årtiondena gick, staden förändrades. Fotbollen och kriminaliteten bestod.

Överallt i de bruna tegelförorterna växte det upp nya generationer av Scousers med samma gråsjaskiga vardag att försöka fly ifrån.

Vissa blev fotbollsspelare, vissa blev gangsters. Andra blev ingenting.

Derbyt mellan Everton och Liverpool kallades för ”The Friendly Derby” ända in på 1990-talet.

Mitt i all brokig fattigdom föddes också en särskild sorts solidarisk sammanhållning som tycktes överbrygga klubbklyftor.

Efter Hillsborough-katastrofen 1989 flätade de två supporterskarorna ihop ett kilometerlångt halsdukssnöre i rödblått hela vägen från Goodison Park upp till Anfield.

Ett par månader senare möttes klubbarna i FA Cup-finalen på Wembley.

Fansen sjöng inte ”Everton” på den ena halvan och ”Liverpool” på den andra. I stället sjöng de ”Merseyside” tillsammans.

Vid den här tiden dominerade de två klubbarna engelsk fotboll. Vann inte Liverpool ligan så gjorde Everton det.

1990-talet förändrade allt.

Liverpool slutade vinna titlar. Everton slutade vinna matcher.

Om nu framgång förenar så tycktes det väldigt tydligt att motgångar splittrar.

För varje förlorat år blev frustrationen större i fotbollsstaden Liverpool, och allt oftare vändes den inåt.

Det började bubbla av hat runt ”The Friendly Derby”.

När sedan Liverpool långsamt började få ordning på verksamheten igen runt millenieskiftet så växte bitterheten hos Everton-fansen.

Inte nog med att Liverpool växte ifrån dem. De gjorde det med massvis av konverterade Evertonians i laget.

I stort sett alla lokala talanger som gjort nytta i den röda tröjan de senaste 10 åren – Fowler, Owen, Carragher, McManaman – växte upp som Everton-supportrar.

Och på ett Anfield-derby för några år sedan hängde det ett enormt uppförstorad foto från bortasektionen. På bilden stod en ung Steven Gerrard i Everton-tröja och smilade upp sig i klubbens pokalrum.

Förmodligen är Liverpool den europeiska stad där det är absolut mest klaustrofobiskt att vara känd fotbollsspelare.

Robbie Fowler har sagt att varje gång han går in på en pub så vet han att hälften av gästerna vill bjuda honom på 15–20 öl – den andra halvan vill slå ner honom.

Steven Gerrard vet han menade. Med åren har han tvingats inse vad det innebär att växa upp till gud i en delad stad där fotbollen ständigt är närvarande och där gangstergänget alltid kan vänta bakom nästa hörn.

Själv brukar han beskriva staden som ”Rumour City”, ryktenas stad.

– Många människor här idoliserar mig, men intresset är inte alltid positivt. Liverpool är konstigt. Det finns många som vill att jag ska misslyckas. De skulle älska att berätta ett negativt rykte, eller sälja en skräphistoria om mig till pressen. Den sortens avundsjuka och girighet äcklar mig.

Det vore naivt att inbilla sig att Gerrard skulle kunna distansera sig helt från Liverpools mörka sidor. Han är uppvuxen i ett Huyton som domineras av brottssyndikat, i kvarter där hans släkt och vänner fortfarande bor kvar.

Viskningarna har också ekat genom ”Rumour City” i åratal.

Det sägs att både Gerrard och hans familj utsattes för allvarligt menade hot från gangsters med Liverpool-sympatier när han bestämt sig för att flytta till Chelsea, och att det var det som gjorde att han ångrade sig.

Det sägs att en av hans djupaste formsvackor berodde på att hans fru varit otrogen med Everton-gangstern ”Pancake”, att han därför begärt DNA-test på parets yngsta barn och tvingats betala tabloiderna för att inte skriva om historien.

Mycket är säkert helt grund­lösa rykten – andra skrönor visar sig osannolikt nog vara sanna.

I april 2008 stod den yrkeskriminella torpeden John Kinsella inför rätta för väpnat rån. Som karaktärsvittne hänvisade han till familjen Gerrard.

– I flera års tid så terroriserades Steven av en ökänd gangster som går under namnet ”The Psycho”, som hotade att skjuta honom i benen och dessutom försökte pressa honom på stora pengasummor. Stevens bil blev sönderslagen och gangstern jagade honom när han körde hem från träningen.

Citaten kommer från ett officiellt brev från familjepappan Paul Gerrard, som lästes upp i rätts­salen.

– En vän till familjen presenterade oss för John Kinsella. John försäkrade att han skulle lösa våra problem.

Enligt boken ”Football and Gangsters” blev gangstern George ”The Psycho” Bromley kort därefter instängd på en pub av Kinsella och en medhjälpare. Där ska han ha blivit torterad, och skadeskjuten med gevär.

– Sedan hade vi inte några fler problem med Liverpools undre värld. Jag och Steven har den största respekt för John.

Fem dagar efter att Paul Gerrards brev lästs upp så rymde Kinsella från rättegången.

Vid vartenda derby som spelats de senaste åren har Everton-fansen sjungit om den påstådda otrohetsaffären runt Gerrard.

”The baby’s not yours”. ”She’s pregnant, he’s not the dad”.

Själv har Gerrard vägrat kommentera det, men hans vän Jamie Carragher har sett hur illa berörd han blivit.

– Jag hatar vad deras fans sjunger om Steven och hans familj. Det är personligt, hämndlystet, äckligt – och en stor anledning till att relationen mellan klubbarna så mycket sämre.

Mitt i allt försöker Gerrard få luft, att leva ett så normalt liv som möjligt i fotbollens och gangstrarnas lilla ”Rumour City”.

För en knapp månad sedan gick han in med sitt kompisgäng på Lounge Inn i Southport. Bara 300 meter därifrån ligger Republik, baren där han lärt sig ”en smärtsam men användbar läxa” sju år tidigare.

Förmodligen ville hälften av gästerna bjuda honom på 15–20 pints.

Den andra hälften ville väl slå ner honom.

Det gick någon timme.

Sedan låg en discjockey blodig på golvet. Steven Gerrard och fem kompisar var på väg till häktet.