Mourinho har nyckeln till Guldbollen för Zlatan

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

ROM. Fem fantomer finns fortfarande framför.

Vad behöver Zlatan Ibrahimovic göra för att ta sig förbi dem, hela vägen upp till fotbollens absoluta topp?

Precis det han gjorde igår.

Ni minns presskonferensen för ett par veckor sedan. En imponerad Zlatan Ibrahimovic pratade om sin relation till sin nye tränare José Mourinho.

– På bara två, tre månader med honom har jag lärt mig mer än jag gjort på fem år tidigare på den här nivån.

Exakt vad då, undrade någon.

– Att prata med media bättre, flinade Zlatan.

Jag hoppas att det vi såg i går kväll var början på det riktiga svaret.

Rätt eller fel, orättvist eller inte – här nere i Italien finns det ganska många som ser Ibrahimovic som en sån där spelare som sällan är bäst när det verkligen gäller.

I ena vågskålen har de hittat några lyckade Milano-derbyn och ett par tidigare stormatcher här nere på Olimpico.

I den andra finns främst alla Champions League-fiaskon, men även en del avgörande landskamper och ett helt gäng rätt bleka stormatcher från Serie A.

José Mourinho är mannen som kan förändra balansen mellan de där vågskålarna.

Som Chelsea-tränare pratade han själv om det han såg som en nyckel till framgång:

– Jag tycker att jag har en gåva för det här jobbet: förmågan att prestera under press. Du behöver det vilket jobb du än har, om du är aktiemäklare på Wall Street, fotbollscoach eller fotbollsspelare. Ta ut en spelare på en tom arena, och han sätter nio straffar av tio. Placera honom framför 70 ?000 fans, och han kanske gör mål på tre. Det gäller att tänka under press, och många klarar inte av det.

Zlatan inte räddhågsen

Inför matchen igår fnös portugisen förnärmat då han fick frågan om han var rädd för Roma.

– Rädd? Inom fotbollen vet jag inte vad rädsla är.

Nu är ju inte Zlatan Ibrahimovic heller känd för att vara den räddhågsna typen, men jämför man hans karriär med de fem spelare jag håller framför honom på Guldbolls-listan så finns där ändå en avgörande skillnad.

Fyra av dem har vunnit Champions League, Fernando Torres har avgjort en EM-final – Ibrahimovic har inte det.

Av en eller annan anledning har han inte fått ut maximalt av sin talang i de sammanhangen, och det har hänt för många gånger för att det ska gå att vifta undan som rena tillfälligheter.

Det här vet José Mourinho.

Han är en man som inte har särskilt mycket till övers för slumpen, men som däremot tror på att medvetet jobba bort brister och blockeringar hos sina största spelare.

Sänkte Roma

Igår möttes så Roma och Inter i det som Il Romanista rubricerade som ”La madre di tutte le partite”, ”Alla matchers moder”.

Zlatan Ibrahimovic tog knappt fyra minuter på sig i första halvlek, drygt en i andra – sedan var den där matchmodern både nedpackad och avgjord.

Som han själv hade sagt, han hade gått in och dominerat.

Han hade varit targetspelare i det ena ögonblicket, mediapunta i det andra och djupledslöpare i det tredje.

Muntari, Cambiasso och Stankovic hade vunnit bollarna – Ibrahimovic sorterat och fördelat dem.

Ägde Olimpico

Nu var visserligen Roma blekt som en albinodrabbad snöripa – anfört av en Francesco Totti mil från matchform – men upptrappningen och inramningen var uppiskad som inför en Scudetto-showdown.

Det är i sådana sammanhang som talanger blir storspelare och storspelare blir superstjärnor.

Det är efter att ha avgjort 15–20 matcher av den typen som man till sist utnämns till världens allra bäste spelare.

Och Zlatan Ibrahimovic ägde Olimpico.

Han vinner inte Guldbollen i år, men någon gång i vår kommer han återigen stå inför en avgörande Champions League-match på en stor europeisk arena.

Allt han behöver göra då är att spela som han gjorde igår, så kan 2009 års Guldboll mycket väl gå till Zlatan Ibrahimovic.