Erik Niva: Efter 25 års lidande fick jag ÄNTLIGEN bli vinnare med mitt Spurs
LONDON, WEMBLEY. Ett kliniskt matchreferat?
Inte i dag.
Efter 25 års lidande med Tottenham låter Sportbladet XL i stället Erik Niva berätta om hur det känns att äntligen vinna.
Mer än halva mitt liv har gått sedan jag för första gången såg mitt Tottenham möta Chelsea live.
Det var nästan exakt 15 år sedan. Jag var 14 år gammal, och åkte upp till White Hart Lane med en 14-årings febriga entusiasm.
Vi förlorade med 4–0.
Ändå är det inte den bittert förnedrande matchen som jag kommer ihåg bäst från den där dagen, utan det var resan från arenan.
Jag var utspökad som den lilla tonåring jag var. Matchtröja, Tottenham-mössa och dubbla Spurs-halsdukar.
Lägenheten jag var på väg tillbaka till låg i Barnes.
Sydvästra London.
Chelsea-territorium.
Närmare en Golgatavandring har jag aldrig varit, varken förr eller senare. Folk häcklade och hånade, men mest av allt skrattade de åt mig.
4–0 på White Hart Lane. En skrattmatch.
Jag höll på Tottenham. Alltså var jag ett skämt.
Min stora förvandling
Och som det brukar heta – något hände med mig den dagen.
Knappt fem år senare såg jag Tottenham möta Chelsea live för andra gången i mitt liv.
Jag hade hunnit bli 19, gå ut gymnasiet och flytta till London.
Tanken var att jag skulle bli vuxen och fundera ut vad jag ville göra med resten av mitt liv samtidigt som jag hade säsongsbiljett på White Hart Lane.
Ärligt talat gick det väl inte riktigt som jag tänkt mig.
Det var en rolig tid – det var det absolut – men vare sig jag eller Spurs hittade någon särskilt vägvinnande kurs.
Den 6 december 1997 vann Chelsea med 6–1 på White Hart Lane.
Det var Tottenhams största hemmaförlust på 61 år.
Veckan efter avbröt jag min London-vistelse i förtid, och flyttade tillbaka till Sverige för att börja jobba med musik.
I den banbrytande boken ”Fever Pitch” filosoferade Arsenal-fanatikern Nick Hornby över tillvaron som fotbollssupporter:
– Är Arsenal skit för att livet är skit – eller är livet skit för att Arsenal är skit?
Jag ska inte överdriva den här kopplingen, men när jag läste Hornbys funderingar förstod jag omedelbart vad han menade.
En av de egenskaper som jag tycker sämst om hos mig själv är att jag ofta ser det där förbaskade glaset som halvtomt.
Genetik och en bister uppväxtmiljö i Malmfälten är säkert de största delarna av förklaringen, men jag är övertygad om att fotbollen också är en del av orsaken.
Alla år med Tottenham har satt sina spår.
Visserligen är de allra flesta fotbollsfans övertygade om att det är just deras klubb som drabbas av de allra mest spektakulära katastroferna – men de allra flesta fotbollsfans har fel.
Tottenham är åtminstone brittiska mästare i grenen.
Bortdömda och förgiftade
Ingen annan klubb har avgjort på Old Trafford i slutminuten, och sedan tvingats inse att domarteamet missat att bollen var två meter över mållinjen.
Ingen annan klubb har släpat sig hela vägen till Champions League-tröskeln, bara för att drabbas av matförgiftning timmarna före den avgörande matchen.
Ingen annan klubb har gått åtta respektive tolv år utan att besegra sina två argaste rivaler.
Tidigt lärde jag mig att det egentligen inte gick att vinna, utan att fotbollen i själva verket bara var en enda lång väntan på den oundvikliga katastrofen.
Den 14-årige optimisten blev en allt äldre och allt bittrare cyniker.
I förra månaden flög jag så över till London för att se ligacupsemin mot Arsenal. Inte för att jag trodde att Spurs skulle vinna, utan bara för att jag alltid åker över på hemmaderbyn.
Med tio minuter kvar ledde vi med 4–1.
Jag trodde – på fullaste, blodigaste allvar – att vi skulle förlora.
I stället gjorde vi 5–1.
De senaste månaderna har Tottenhams ingrodda förlorarkultur ruskats om rejält.
Säker på ny förlust i går
Efter Arsenal-massakern förklarade nye managern Juande Ramos att hans absolut viktigaste uppgift varit att få spelarna att tro på sig själva, att på allvar tro på att Tottenham kunde besegra Manchester United och Chelsea.
Måhända lyckades han förändra spelarnas mentalitet på nolltid, men vissa av oss andra var svårare nötter att knäcka.
I går vaknade jag med en fast övertygelse om att Tottenham skulle förlora ligacupfinalen.
Jag trodde att vi skulle förlora på puben före matchen, i det digitala vändkorset in till Wembley och när Didier Drogba placerade in 0–1.
Jag trodde att vi skulle förlora både när Dimitar Berbatov skojade in kvitteringen och när Jonathan Woodgate sedan forcerade in 2–1.
Precis varenda gång Chelsea lyfte in en boll mot straffområdet under de sista minuterna spände jag mig inför det öronbedövande jublet från den andra kurvan, jublet som än en gång skulle förkunna den oundvikliga kollapsen.
Den här gången kom det aldrig.
Den här gången var det min tur att smaka på en segersötma som var så ovan att jag inte ens visste hur jag skulle fira.
Tottenham har varit en del av mitt liv i nästan 25 år nu. Under hela den tiden har de aldrig någonsin tidigare vunnit en final mot ett storlag.
Känns ovanligt att vara vinnare
Oavsett vad som hänt i mitt riktiga liv har alltid det där lilla fotbollshörnet av min identitet funnits där, fullproppat med sitt pessimistiska mindervärdeskomplex.
Kanske är det hörnet rensat nu.
Den här veckan kommer jag för första gången i mitt liv kunna vakna på morgnarna, lägga handen på min fotbollssjäl – och känna mig som en vinnare.
Det kommer att vara väldigt, väldigt ovant.