Sagan om sopkungen
Loulou Nicollin tog Montpellier från division fyra till Ligue 1 – och skapade ett eget imperium
Ni säger att dagens idrott inte har plats för profiler? Ni påstår att modern fotboll saknar utrymme för sagor?
Loulou Nicollin, 135 kilo, hör och håller med.
Det här är ingen tid för honom. Han råkar bara ta väldigt mycket plats ändå.
I ett slag förvandlades Paris Saint-Germain till en av världens rikaste klubbar.
Med Qatars oljemiljarder i ryggen lockade de toppspelare som Javier Pastore och topptränare som Carlo Ancelotti. PSG blev ytterligare ett bevis på att dagens fotboll tillhör dem som kan betala. Imorgon spelar de seriefinal för att rycka ifrån sin enda konkurrent och koppla grepp om sitt första ligaguld på arton år.
Kan de snubbla över ett lag som byggts på egna talanger, med ligans tolfte största budget?
Det borde ju inte gå. Men låt en smällfet, obildad bondlurk börja med ett korplag och händerna fulla av sopor.
Blir han miljardär så vet du i alla fall att han kan det här med att besegra omständigheterna.
1967 kom Marcel Nicollin över ett kontrakt för sophantering i Montpellier. 24-årige sonen Louis flyttade med för att hjälpa till och leva ett liv som kretsade kring…
– …ja, soptunnorna! Jag körde lastbil. För guds skull, tror du att min far skulle låta mig plugga hela livet!
– Jag sov i lastbilen, gick upp klockan fem på morgonen.
Montpellier är en studentstad, en intellektuell stad, men lille ”Loulou” tog aldrig någon fin examen. Han var en annan sort, och han hittade hem i la Paillade, en nedgången stadsdel långt utanför centrum.
Där hittade han sina vänner, enkelt folk som inte var rädda för att skita ner sig. Han trivdes, men en sak saknade han ju från sitt älskade Lyon:
Det fanns ingen vettig fotboll.
Nicollin är och förblir Lyon-supporter, men när chansen väl dök upp ville han starta något eget.
Han började med ett litet lag i företagets namn, och 1974 klev han in som president och ägare i ett ombildat Montpellier. På sju år tog han klubben från division fyra till Ligue 1. Under de 30 år som gått sedan dess har Montpellier upplevt allt från sensationella cupvinster (1990) till avgrundsdjupa kriser. De har gjort det med storstjärnor som Carlos Valderrama, Roger Milla och Eric Cantona, och med egenfostrade talanger som Laurent Blanc.
Men alltid med Loulou Nicollin som president.
Han driver sin klubb för att han älskar fotboll, samtidigt har han aldrig hymlat om vad idrotten betyder för hans affärer.
– Det är klart att fotbollen hjälpt till att göra mig känd. Jag har flera gånger fått erbjudanden tack vare mitt rykte som president för Montpellier.
I dag är Nicollin-gruppen ett enormt sopimperium med 6 000 anställda och verksamhet i flera länder. Loulou räknas som Frankrikes 311:e rikaste, med en förmögenhet på en dryg miljard.
Han har investerat i idrottsklubbar över hela Frankrike; fotboll, basket, handboll, rugby, volleyboll… Allt med en färdig strategi. Idrotten öppnar sociala nätverk – sociala nätverk öppnar affärsmöjligheter.
Och i morgon spelar hans fotbollslag seriefinal i Paris.
Nyligen såg sig tidningen l’Équipe tvingad att anlita en expert på dialektala uttryck.
De ville reda ut det här med korvarna som Loulou Nicollin pratade om:
– Jag tänker på hur det känns att vara president i PSG med en budget på jag-vet-inte-hur-mycket när man ser Montpellier. Han måste stoppa upp en korv i röven, killen.
Språkvetaren gick bet. På franska existerar inget sådant uttryck, har aldrig gjort. Loulou hade helt enkelt uppfunnit det för att få fram en poäng:
– Om du har ligans sjuttonde största budget så ska du inte kunna bli mästare. Det är omöjligt om inte de andra är åsnor.
Montpellier har i år Ligue 1:s tolfte största budget, men de är likafullt de enda som hotar miljardmaskinen PSG.
Är de andra åsnor? Möjligen. Men framför allt har Montpellier blivit smartare.
För bara fem år sedan var de på väg ner i tredjedivisionen, och räddade sig kvar först efter en kontroversiell vinst på Korsika i näst sista omgången. 2–0 mot Ajaccio, många hävdade att matchen var köpt.
På ytan såg Montpellier ut som en skenande krisklubb.
På insidan hade de redan bytt både riktning och väg.
Under de fem säsongerna i Ligue 2 slutade Montpellier köpa stora namn och började skyffla in resurser i den egna akademin. När de väl gick upp (2009) kom återbäringen.
Nicollin kallade in René Girard, gav honom jobbet som tränare och ansvaret för en av Frankrikes intressantaste talangpooler. Kartan var ritad, inriktningen klar:
– Vi arbetar med kontinuitet, med en filosofi som bygger på talangutveckling. Vi plockar in ett par erfarna spelare men bygger på våra egna, unga, förklarar Girard.
Årets Montpellier spelar attraktiv, offensiv fotboll. De gör det med ett lag där hälften av spelarna är såna som sportchefen Bruno Carotti hittat i andra klubbars frysfack, eller i transfermarknadens rea-korgar (skyttekungen Olivier Giroud kostade knappt 20 miljoner).
Andra halvan har de fostrat själva.
Mittbacken Mapou Yanga-Mbiwa är kapten vid 22 års ålder. 21-åriga spelgeniet Yonès Belhanda har, enligt Nicollin, ”två Nasri och tre Hatem Ben Arfa i benen”. Och marockanske anfallstalangen Abdelhamid El Kaoutari, 21, är redan landslagsman.
– Vårt arbete betalar sig nu. Vi känner varandra, både på och utanför planen och vi har lyckats skapa en grupp som kan uppnå stora saker tillsammans, säger Yanga-Mbiwa.
När fyra spelare i laget åkte till afrikanska mästerskapen i januari valde klubben att inte värva. Nicollin vände sig istället till talangerna på bänken:
– Okej. Vi saknar spelare. Det är upp till er att bevisa för mig att jag gjort rätt som inte köpt några nya.
Under månaden som gick spelade Montpellier sju matcher. De vann alla. De släppte inte in ett enda mål.
Filosofin håller, och Loulou Nicollin är inte direkt missnöjd:
– Jag vet inte vad Girard har för hemlighet, med det funkar ju i fotboll. Det här laget ger mig ståfräs trots att jag är 66. Utan viagra!
Han har all anledning att vara stolt. Startelvan mot Ajaccio förra helgen hade kostat totalt 60 miljoner kronor att värva ihop.
Det är precis hälften av vad PSG betalade för Thiago Motta.
Om Montpellier vinner i Paris i morgon leder de ligan. Loulou Nicollin har ägnat veckan åt att blanda ödmjukhet med hån.
I söndags flinade han in i Canal Plus kameror:
– Jag vet inte om Pastore är tillbaka, om Nenê är med? Men de andra – inga problem. Maxwell? Det är väl en kaffesort? Alex? Ah, inga problem.
De flesta neutrala i Fotbollsfrankrike kommer att hålla en tumme för Montpellier i morgon, för ett sympatiskt projekt och en profilstark president.
Loulou Nicollin är nu inte bara en rolig farbror.
Bakom sig har han tre villkorliga fängelsedomar för olika former av bedrägerier. Hans jargong stinker av unken homofobi, av sexism och halvrasism. Ändå är han genuint omtyckt. Frankrike förhåller sig till honom ungefär som man förhåller sig till en bullrande morfar som säger idiotiska saker men har ett gott hjärta.
– Jag säger vad jag tycker. Ibland överdriver jag, men jag är ingen dålig människa. Kalla mig tölp så blir jag förbannad. Visst, jag har gått bland sopor istället för på fina skolor, men jag kan prata.
– Jag är varken rasist eller homofob. Inom idrotten kan du inte vara rasist, det är inte möjligt.
Häromveckan arrangerade en bokhandel i Montpellier en boksignering.
Kön dit var ovanligt lång – äntligen fanns Louis Nicollins liv sammanfattat mellan hårda pärmar.
Någon bok var det inte, i egentlig mening. Det var ett seriealbum, fullt av otroliga – sanna – historier ur 68-årige ”Loulous” liv.
Den som bläddrar igenom albumet får möta en kolerisk seriefigur med gigantisk mage, en galen genkorsning av Obelix och Arne Anka.
Den som istället bläddrar tillbaka till förordet får en annan bild av Montpelliers ägare.
– Loulou är en äkta poet, en sann konstnär. Han är en extremt komplex personlighet, precis som intelligens i sig är komplext.
Kärleksförklaringen är undertecknad av skådespelaren Gérard Depardieu, en av Loulou Nicollins bästa vänner.
Han är inte ensam om att tycka så.
De flesta är överens om att Nicollin både sagt och gjort idiotiska saker.
Men många ser honom också som en av de sista kryddstarka karaktärerna i en sport som snart inte smakar något alls.