Bank: Utanförskapet formuleras varje dag, överallt, året om
600 spelare – noll bögar
I går såg jag en fotbollsspelare ställa sig upp i ett svenskt omklädningsrum och säga att han var bög.
Ja, det var förstås teater – men någonstans måste vi börja.
Under tiden står fotbollen där den står, med sin stora sorgliga skam.
En sportväska, en bänk, en vattenflaska, en fotbollsdräkt, en naken scen på Kulturhusets terass. Så börjar Mårten Svedberg med att berätta varför, hur han kom på idén att skriva och spela en pjäs om en ung fotbollsspelare som vill komma ut som bög, som fotbollsbög.
Monologen ”Fotbollsbögen” är Svedbergs slutprojekt på Teaterhögskolan. Han har turnerat med den sedan 2009, spelat för ungdomslag och i skolor. I går spelade han den på Pride-festivalen i Stockholm.
Texten är enkel och tydlig.
Pedagogisk. Kanske till och med banal och övertydlig emellanåt, men så är det här problemet också ett banalt och övertydligt problem på väldigt många sätt.
Det finns inga bögar i fotbollen.
Om det finns bögar i fotbollen så är de inte öppna med sin läggning.
Och fotbollen tycker fortfarande, år 2010, inte att den är homofobisk. Den tycker att den är demokratisk, fostrande, inkluderande, humanistisk. 600 manliga elit-spelare, noll öppet homosexuella. Det ser exakt likadant ut i alla andra länder, men de ledande går i de allra flesta fall runt och är självgott övertygade om att det inte finns något problem.
Underbara människor
Vi hatar ju inte bögar.
Vi är ju inte ens rädda för bögar.
Och det är där som själva knäckfrågan finns, den stora gåtan som fotbollen måste ventilera innan den kan kalla sig själv demokratisk:
Kan en miljö utan homofober ändå vara homofobisk?
Under alla de år jag spelat fotboll – och jag gör det fortfarande – har jag gjort det i underbara manliga kollektiv. Öppna, snälla, generösa, vänliga, omtänksamma, utan penalistiska inslag och utan någon stenhård jargong. Om någon hade frågat spelarna och ledarna i alla de där lagen om det skulle vara ett problem att ha en öppen bög i laget hade alla svarat nej, utan att tveka. I de enkäter som gjorts med spelare och ledare i allsvenskan har så gott som alla svarat på precis samma sätt.
Vi har inga problem med bögar, alltså finns det inget problem.
Men utanförskapet formuleras inte på några rader eller med ideologiska program, det sipprar runt i omklädningsrummens blodomlopp, i oskyldig jargong som hela tiden förstärker en exklusivt manlig, straight identitet. Den som står på insidan och tittar ut kan tycka att frågan om sexualitet är en icke-fråga, att den aldrig behöver tas upp eftersom den inte ska betyda något. Den åsikten är ett privilegium som tonårsgrabben som hela tiden, mellan raderna och i samtalens skarvar, får veta att han står utanför den självklara normen inte kan unna sig.
Inledde en relation
Eftersom det inte finns några öppna svenska elitspelare finns det heller inga berättelser från andra sidan normen. Mårten Svedbergs berättelse är sannolik, men det är dikt, ihoplimmad av delar som inte hänger ihop i verkligheten.
Den som vill veta mer och ha en helhet kan bekanta sig med Thomas Berlings historia. Berling var en av norsk fotbolls stora talanger i slutet av 90-talet, han spelade ett par landskamper i U19 och skrev kontrakt med Lyn.
När han var 20 inledde han en relation med en man. Det var också då han slutade med fotboll.
Går inte att förneka
Berling har pratat om det förlamande i att aldrig våga vara sig själv, att inte kunna vara öppen med vem han var, hur det kändes när bögskämt och fjollsnack studsade mellan väggarna.
Och hur löser vi det? Hur ser vi till att förvandla grabbmiljön till en miljö som inte stänger ute alla utanför normen?
Vi kan ju börja med att tänka oss fotbollens relation till bögarna som en vanlig relation, en relation där den ena parten utövat en tyst, psykologisk mobbning under många, långa år.
I en vanlig relation skulle man aldrig kunna lösa det med att förneka problemet eller att peka på att det ju inte finns något ont uppsåt. Man hade kanske kunnat lösa det med samtal, öppenhet, och att hela tiden tvinga fram en medvetenhet.
Måste erkänna problemet
600 elitspelare, noll bögar. Jag har skrivit den här krönikan fler gånger än jag kan räkna nu, men så länge som inte homohögerbackarna kan vara öppna kan inte fotbollen låtsas som att den är det heller.
Utanförskapet formulerar inte med ideologiska program, men det formuleras varje dag, överallt, året om.
Och så kommer det att fortsätta tills fotbollen erkänner problemet.