Simon Bank: Mästare för sex månader sen – i dag är AIK ett lag som inte kan slå någon...
GÖTEBORG. När AIK sprang in på Gamla Ullevi höll fansen upp en banderoll med texten ”Låt mardrömmen ta slut där drömmen blev sann”.
Jo, AIK stod på botten.
Sen tog de fram spadarna och grävde sig neråt.
En ögonblicksbild:
Med 20 minuter kvar lyckas AIK äntligen bygga ett anfall. Bojan Djordjic drar sig ut mot vänsterkanten, hittar en kombination med Martin Mutumba. För en gångs skull har AIK fått upp fyra-fem man i offensivt straffområde, Djordjic tittar upp och ser dem – men de rör sig inte.
De bara står där. Väntar.
Så Bojan vänder ut på kanten och spelar ett varv till. En sekund senare rullar bollen ut till inkast.
Det finns så många olika aspekter att peka på för att förklara hur en samling svenska mästare förvandlats till statyer över de män de en gång var. Men låt oss börja med den enklaste:
IFK Göteborg.
Vicemästarna kom till start utan sin bäste passningsspelare (Stefan Selakovic), sin bäste bollvinnare (Gustav Svensson) och sin bäste målskytt (Tobias Hysén), men de kom med en väldigt tydlig idé om hur de skulle äta upp allsvenskans just nu sämsta fotbollslag.
Blev paralyserad framför Maanoja
I mångt och mycket hette den idén Sebastian Eriksson. Eriksson har varit själva sinnebilden av det frustrerade, vilt viftande IFK Göteborg den här våren. Så mycket slit, så stora gester, så lite betalt. I går fick han röja ensam som balansspelare i ett 4–1–4–1 (Gustav Svensson var petad), mot ett lag som varken kan lyfta eller spela sig ur press – och det var som att ge en hundvalp ett köttben lindat i kobebiff.
Sebastian Eriksson vann boll, fördelade boll, och tryckte ner AIK i knäet på målvakten Tomi Maanoja.
Och det där är inget knä som AIK:s spelare litar på längre.
När Per Karlsson hamnade med bollen vid fötterna och Maanoja framför sig blev han paralyserad, och en sekund senare hade Sebastian och Pär Eriksson knuffat och spelat fram bollen till Thomas Olssons 1–0.
AIK sålde sin ryggrad
Resten av matchen kunde Blåvitt bara fortsätta att rusa rakt fram i 110 knyck. Det fanns inget som stod i vägen för dem. Thomas Olsson och Jakob Johansson klev på så högt de orkade och fick boll hela tiden. Elmar Bjarnason vårdade boll med sina kloka isländska fötter. Och Robin Söder fick mer boll på en kant än han fått som forward på hela våren. Det såg roligt och förlöst ut när de spelade.
För sex månader sedan var AIK här och hämtade ett SM-guld, i dag är AIK ett lag som inte kan slå någon. De skulle inte ens kunna slå sig själva om de ramlade.
Felanalysen är förstås enkel.
AIK sålde sin ryggrad och hoppades att kroppen runt om skulle räcka. De gjorde som en förälder som litar på att den femtonårige grabben är mogen nog att vara hemma en helg och ta hand om huset.
Nu står de där, med en nedbränd villa där det enda som är kvar är husnyckeln – som råkar vara inkörd i ögat på familjens hund.
Efter 0–1 mot Helsingborg kom 1–2 i derbyt mot Djurgården och så 0–4 mot IFK Göteborg.
– Vi måste jobba hårt, det finns inget annat, sa Björn Wesström efteråt. Men det handlar om att bryta ner det till något konkret också.
Alldeles riktigt. Problemet är att inget av det där konkreta är enkelt för AIK, att de inte har några enkla lösningar tillgängliga i sitt spel.
Sportchefen Wesström kan rädda laget
Normalt kan ett lag som tappat allt börja knacka bollar förbi motståndarnas press, låta en anfallare jobba ner bollar och mittfältarna kriga om andrabollar. Enkel fotboll. Men AIK kan inte spela så, de har inte den sortens spelare.
– Dulee Johnson kan inte bli 1,90 lång och bli bra på att nicka, sa Wesström.
Så är det ju. Det värsta är att Dulee Johnson just nu inte ens är 1,60 och hyfsad på att driva ett mittfältsspel.
I fjol kunde han stå och samla in bollar efter anfallen, ta tag i spelet rättvänd och starta nya anfall. I går fick han försöka hjälpa en desperat backlinje att spela upp, trots att han hade en galen Thomas Olsson i nacken mest hela tiden.
När det inte gick blev AIK en räddhågsen, likblek ursäkt till ett fotbollslag. Olsson sprang rakt igenom och tåade in 2–0. Söder dyngade in en retur för 3–0. Och Bjarnason förnedrade AIK med en enkel 4–0-nick.
Jag är inte helt säker på att Blåvitt är igenom sin kris nu, men de mår mycket bättre i dag än de gjorde i går och de har kvalitéer nog i truppen för att lösa sina problem.
AIK har inte det.
Tränaren Björn Wesström kan inte rädda det här laget, men sportchefen Björn Wesström kan.
Hittar han en målvaktslösning? Hittar han en spets som kan hålla kvar bollen i anfall? ”Nej” är inget alternativ.
På söndag spelar AIK jumbofinal mot Trelleborg, förlorar de har de nio poäng upp till strecket.
Mardrömmen är inte slut än, inte på långa vägar.