Målkungarna har abdikerat
I fjol dominerade de i Europas skytteligor
Simon Bank: En fick tandvärk, en bytte spelsätt, en gick till Barcelona, en hamnade mitt i ett inbördeskrig och en åkte på kärlekssemester med Grace Kelly.
2009 var året Europa fick fem målkungar.
2010 var året de abdikerade.
KUNG I
Mitt i inbördeskriget
Det är inte det att Diego Forlán inte varit med om måltorkor förr (i England gick han mållös i 27 matcher), men han är inte van vid att hans egen klubb är problemet.
I somras var Atlético Madrids sportchef Jesus Garcia Pitarch väldigt tydlig om framtiden:
– Vi släpper inte Forlán och Kun Agüero, inte ens för en miljard, sa han till Marca. Vi har ingen plan B. Känslan som finns i den här klubben finns ingen annanstans.
Det hade han rätt i.
När säsongen började sprang Forlán som vanligt, fansen på Calderón skrek sitt ”Uruguayo! Uruguayo!” som vanligt. Och Atlético var, som vanligt, en klubb i kaos.
President Cerezo och ägaren Gil Marín delade inte Pitarchs syn på transferpolitik. Fansen demonstrerade för att få bort dem, och ett par dagar före premiären avgick vicepresidenten.
Två månader senare hade allt kraschat.
En vecka i slutet av oktober inleds med att Marín gör ett psykologiskt träffsäkert utspel:
– Jag ångrar att vi inte sålde Forlán och Kun Agüero, säger han, och väntar in reaktionerna.
De kommer.
Söndag: Atléti förlorar med 3–0 mot Osasuna. Onsdag: Förlust med 4–0 mot Chelsea.
Missar en straff – sätter en
När planet hem lyfter från Luton Airport, är Abel Resino – tränaren som presidenten lovat att inte sparka – illa ute. När det landar har han fått sparken.
På lördagen möter ett tränarlöst Atléti, med en vinst på de sju första omgångarna, Mallorca. Äntligen har de lite flyt. Forlán missar en straff, men får en till och sätter den, och i nästan hela andra halvlek får Mallorca spela med nio man. På stopptid gör de 1–1. Självmål.
Hösten hann knappt ens börja innan laget som skulle satsa mot toppen är ute ur
Champions League och borta från ligatoppen.
– Det jobbiga är inte att åka ut, utan att komma så långt efter och att ligga på nedflyttningsplats i ligan. Under de här första månaderna har vi inte spelat bra, säger
Forlán och suckar.
Och krisen i klubben?
– Vi bryr oss verkligen inte. Vi måste isolera oss från den miljön och deras problem.
Lätt sagt. Svårt gjort.
På planen handlade problemen om ett mittfält som blivit sämre på att hjälpa Agüero och Forlán. Under nye tränaren Quique Sanchez Flores har det blivit bättre. Juve-lånet Tiago gav balans, och José Antonio Reyes hittade det kreativa spel många trodde att han tappat i engelska kanalen.
Atléti är kvar i Europa League, i februari slog de Barcelona och Forlán kan fortfarande göra mål på vilka chanser som helst.
De kommer bara inte lika ofta som i fjol.
KUNG II
Att ta ett steg tillbaka
Åtta klubbar på nio år, konstanta kontraktsbråk, en talang som aldrig blommat… Nicolas Anelka hade mycket att bevisa när han kom till Chelsea i januari 2008.
Förra säsongen gjorde han det. Den här skulle bli ännu bättre.
På försäsongslägret nötte tränare Ancelotti in ett nytt system: 4-4-2, diamant, fransmannen som renodlad anfallare.
Anelka såg fram emot att spela bredvid Didier Drogba.
– Jag menar verkligen vad jag säger. Om vi spelar ihop kontinuerligt så kan vi bli det mest fruktade anfallsparet i Europa. Och det inkluderar Real Madrid och Barcelona.
När serien började backade Ancelotti från sin spelidé, och Anelka kunde välja mellan att tjura som vanligt – eller att anta utmaningen.
Han antog den.
Bar Chelsea i CL
I Champions League bar han Chelsea. Drogba var avstängd, och Chelsea krigade hem tre tunga 1–0-segrar i gruppen. Anelka avgjorde varje gång. I ligaspelet gjorde han inte lika många mål, men Ancelotti såg det som en mognadsprocess.
– Jag har alltid trott att han var en individualist men istället har han spelat för laget, och det är viktigt, förklarade han.
Anelka går djupt, möter uppspel, han bygger anfall och han avslutar dem. Det var en ny uppgift som erbjöds, en ny spelare som löste den.
– Jag ville vissa alla att jag kan spela där och jag vill, även om jag inte gör så mycket mål, vara kreativ nere på mittfältet, sa Anelka.
När han gick ut på träningsplanen i Cobham dagarna före jul kunde han summera en höst då han bara gjort fem mål, men ändå hyllats. Där någonstans vände säsongen.
Först smällde det till i låret. Tre veckors konvalescens. I första matchen efter uppehållet ledde han Chelsea till 7–2 mot Sunderland, men den nye Anelka hade samtidigt fått gamla problem.
Det var dags att förhandla kontrakt igen.
– Anelka har sagt att han vill vara kvar. Han trivs med mig, och jag trivs med honom. Det är väl ett äktenskap, va? Vi vill inte göra slut!
Ancelotti skrattade. Det var sent i januari, och spelaren som är känd som världens struligaste förhandlare var inte överens med Chelsea. Det är han fortfarande inte.
Sedan förhandlingarna inleddes har Drogba tagit över som skyttekung, och Chelsea har åkt ur Champions League efter att Anelka varit osynlig mot Inter.
I veckan blev Nico pappa till lille Kahil, men hans renässans har stannat av.
Förra helgen lät Ancelotti Dean Sturridge spela från start, medan Anelka satt på bänken.
Och det där kontraktet är fortfarande inte undertecknat.
KUNG III
Dynamiten som tystnade
Brasilianska dynamitpaketet Grafite och bosniske långskånken Edin Dzeko var Europas bästa anfallspar i fjol.
De gjorde 54 mål, mer än något par i Bundesligas historia, och de gjorde det med Tysklands vassaste kontringsspel, designat av Felix Magath.
I somras skrev både Grafite och Dzeko på nya kontrakt, och Wolfsburg plockade in Armin Veh som tränare för att utveckla ett spel byggt på bollinnehav snarare än kontringar.
– Vi är bättre under den nye tränaren, sa Grafite efter 2–0 mot Stuttgart i premiären.
Sen satte baksmällan in. Grafite och Dzeko har inte gjort mål i samma match en enda gång i år, och om Dzeko klarat omställningen så har Grafite haft problem.
Han har kritiserat lagkamraterna. Han har fått böter. I Champions League slog han till Besiktas Ibrahim Kas och fick två matchers avstängning.
– Jag vet att jag gjorde fel. Jag svek mitt lag. Jag måste arbeta med mig själv, erkände Grafite.
”Påstår att han är en vuxen man”
Veh försökte skaka liv i laget med ett 4-5-1-system med Grafite och Misimovic som mittfältsspetsar. Det hjälpte inte. Mot Bochum bytte Veh ut sin brasilianske stjärna direkt efter paus, och reaktionen kom direkt.
– Jag är ingen liten unge längre, jag förtjänar mer respekt, dundrade Grafite.
– Grafite påstår att han är en vuxen man. Då borde han också tänka efter innan han pratar, svarade Veh.
Några veckor senare skickade Armin Veh hem stjärnan till Brasilien på en veckas semester, mitt under säsongen. Grafite tog med sig sin fru Grace Kelly och åkte hem till Recife. När han kom tillbaka mådde han bättre.
– Nu börjar min säsong om, sa han.
Veh har fått sparken, och Grafite har börjat röra sig igen. Han siktar fortfarande på att ta en plats i Brasiliens VM-trupp.
– Jag förstår inte varför alla väsnas. Jag går igenom en dålig fas, det kommer att gå över. Fotboll är en sport som går i perioder, och det kommer att komma bra perioder för mig igen.
KUNG IV
Öga för öga, tand för tand
André-Pierre Gignac ÄR Toulouse. Det finns till och med siffror på det: Utan honom snittar TFC 0,6 mål per match, med honom dubbelt så mycket. Hans roll i laget är en kopia av den Johan Elmander hade – spring på topp, spring ensam och spring tills du stupar.
Elmander hade dessutom känt igen samtalet som Gignac hade med presidenten Olivier Sadran i juli, när Arsenal och Lyon surrade runt honom.
– Skriv på ett nytt kontrakt, stanna ett år till – så får du gå nästa sommar.
Sadran sålde inte, och häromveckan upprepade han samma sak som han sagt hela säsongen: Han ångrar sig inte.
– Det handlade inte om pengar. Det handlade om givna och mottagna löften. Det hade inte spelat någon roll om någon bjudit 200 miljoner euro. Det är ett sant nöje att ha lyxen att kunna respektera löften man gett.
Gignac har ansvaret för TFC:s hela anfallsspel, och när han avgjorde mot Saint-Étienne i andra omgången visade han att han tänkte ta det ansvaret ett år till.
– Det här målet är extra skönt efter allt som sagts i somras. Jag tror att jag visat att jag är hundra procent Toulouse – och det är viktigt för mig, sa han till l’Équipe.
Sen gick det sju matcher innan han gjorde mål igen. Många hade tvivlat, tränaren Alain Casanova hade inte gjort det.
När målet väl kom, borta mot Lens, sprang Gignac rakt ut till bänken och omfamnade Casanova.
Bråck i ljumsken
Mannen som bara gör mål med högerfoten har haft problem med ljumskbråck hela säsongen. Han fick behandling tre gånger om dagen, men när det var som värst kunde han knappt gå. Under vinteruppehållet fick han dessutom operera tänderna.
Toulouse behöver honom, för resten av laget spelar bara försvarsfotboll. Gignac jagade och sköt på allt, efter halva säsongen hade han skjutit mest av alla anfallare i Ligue 1, och träffat mål oftare än någon annan.
Det var bara det att bollarna inte gick in.
– Jag tycker lite synd om ”Dédé”. Han har tappat lite av sitt baraka (flyt) från förra säsongen, sa Alain Casanova.
Den sista januari gör Dédé äntligen mål igen, borta mot Le Mans. TFC vinner med 3–1, för andra bortamatchen i rad, och Gignac strålar efteråt.
– Vi har hittat tillbaka till fjolårets TFC. Jag har sagt det förut: Vi kommer att avsluta starkt!
En vecka senare sliter han sönder ljumsken, i en mållös match mot Lyon. På de fem matcher som följer gör TFC två mål totalt. De ligger på nedre halvan, utan något att spela för, men Gignac sliter varje dag för att komma tillbaka.
– Jag vill komma med till VM, säger han. Det är mitt mål, och jag har två månader på mig att visa att jag är värd det.