Hoppa till innehållSportbladet

Dagens namn: Sam, Samuel

U-landsfotboll – men båda lagen är redo för allvaret

Klicka på bilden för en större version!

AIK vinner en ny titel, i en match som hämtad ur en DDR-dokumentär.

Tripplish?

Äh, mest en dos lugnande för både Solna och Göteborg.

Pojkarna kan, i år också.

Följ ämnen

En minnesblixt precis före avspark:

När jag gick i grundskolan strödde tanterna i bespisningen persilja på ärtsoppan. Vardagslyx för elvaåringar. På Råsunda kommer jag att tänka på det, för det är dags för supercup och svensk säsongspremiär och planen ser ut precis som den där soppan.

Minus persilja.

Inramningen är, kort och gott, ett skämt. ­Supercupen är en lika bra reklamfilm för svensk fotboll som The Shining är för att bo på hotell. Det är u-landsförutsättningar för u-landsfotboll, men det är en insikt vi klarar av på en sekund.

Det är som det är.

AIK vann, igen. Tomi Maanoja och Per Karlsson var de enda som spelade med långkalsonger, men det fanns annat som var genuint intressant.

Sveriges två ledande fotbollslag bjöd ju på en riktig fotbollsmatch, med bra mars-­intensitet, bra mars-tempo och stundtals bra mars-passningsspel.

AIK har ett anfallsspel

Renoveringsprojektet AIK har haft mest att oroa sig över, de har haft en vinter och små resurser för att spela in ett lag med ny målvakt, nytt mittbackspar och ett nytt anfall. Det krävs mer än 90 tävlingsminuter för att säga att de lyckats, för att veta att spelarna som fått förtroendet håller – men Mikael Stahre är fortfarande skicklig på strategi, struktur och psykologi. Han har redan fått ihop ett lag som ser ut som ett lag, som står upp även när enskildheter darrar.

Maanoja spelar luftspel som om han ville mörda folk – men AIK håller nollan.

Pavey spelar uppspel som om han ville mörda bollen – men AIK håller i bollen.

Martin Mutumba spelar som om han ville hem – men AIK har ett anfallsspel.

I första halvlek är AIK aggressivt, utan att få ut särskilt mycket av det. Både Mutumba och Bojan Djordjic kliver högt, det ser ut som 4-1-2-3 med två – korta – spelare som är huvud och axlar över alla andra:

Jorge Ortiz samlar och fördelar precis lika skickligt som i fjol. Flávio ser säkrare ut i både fötter och position än han gjorde 2009.

AIK stjäl 1–0 (Flávio) efter en av ovanligt många missar från domare Strömbergsson, men mest av allt är de gedigna och säkra. Efter paus plattar de till sitt mittfält, spelar mer samlat, och det leder bland annat till att Sebastian Eguren går från att ha varit svag till att vara fullkomligt osynlig.

IFK har de intelligentaste löparna

Om vi nu utgår ifrån att Walid Atta och Per Karlsson klarar även fysiska tester, och att de gör det i 25 matcher, så är Eguren det sista stora frågetecknet. Stahre är säker på att han ska användas i ett slags tillbakadragen anfallsroll bakom Flávio, men i går såg uruguayanen bara klumpig, trög och matchotränad ut.

– Allt bra är bra ihop, sa Stahre.

Och jo, ja. AIK och IFK Göteborg är i alla fall alltid bra ihop. Det blir bra matcher, riktiga matcher.

Blåvitt är sitt gedigna, löpstarka jag i år också. De belägrade AIK:s planhalva efter paus, och med bättre planer kommer de att få betalt för sitt snabba anfallsspel.

Om de hade något problem i går så var det att de inte var vassa nog längst fram.

Och om de hade något som såg lovande ut

i går så var det spelarna längst fram.

Det finns inget lag i allsvenskan som har två så riviga, slitiga, flängiga, jobbiga och intelligenta löpare längst fram som Tobias Hysén och Pär Ericsson.

Jag är oerhört förtjust i båda två, och om Rehn/Olsson låter bli att överbelasta Ericsson med defensivt ansvar kommer de att vräka in mål ihop.

I går gjorde de exakt noll, och om de stått kvar på ärtsoppan hade de sett hur Lee Baxter och Kenny Pavey försökte dra igång ett ytterst pliktskyldigt cupfirande i mittcirkeln.

Allvaret börjar nästa helg.

Både AIK och IFK Göteborg är redo för det.

Följ ämnen i artikeln