Haag tog ett steg hon aldrig har tagit – och en hel nation smälte
Sportbladets Simon Bank: Hon har samma urkraft som Charlotte Kalla
WHISTLER. Det är när demonerna skriker i bröst och ben som du får veta vem du verkligen är.
Anna Haags demoner skrek så det ekade i nejden. De skrek om norska ben, om mjölksyra, om en ny förhatlig fjärdeplats.
Anna Haag hörde.
Hon lyssnade bara inte.
Inne på den internationella presskonferensen, när hon precis satt sig ner med den där gulblåvita reggae-hatten som alla svenskar bär, så blev hon ombedd att berätta om loppet, om sin första OS-medalj.
Anna Haag log det där luriga dalaleendet, böjde sig fram och sa som det var:
– I’m SO happy.
Och jag tänkte att så här borde alla svenska silvermedaljer se ut, precis så här.
I fonden ställer vi upp ett soldränkt berg från en reklamfilm, vitt som Hollywoodtänder och med vårflod och barrskogsgirlanger hela vägen ner.
Framför berget häller vi ut en stenhård utmaning, en så fenomenal guldmedaljör som Marit Björgen och en krigarkulla som inte ger upp förrän hon tagi… förlåt, vunnit sitt silver.
Anna Haag hade ju alla ursäkter i världen.
Hon kom till OS i en behaglig Kalla-skugga, med möjligheter men utan några tyngande krav. Hon hade redan gjort mer än vad man kan kräva, med den där fjärdeplatsen på milen i hennes allra första OS-start. Och med ett par kilometer kvar förstod hon att hon hamnat med ryggen mot en iskall stenvägg.
Marit Björgen trummade in i nästa växel och försvann iväg. Framför sig hade hon VM-ettan Justyna Kowalczyk och VM-tvåan Kristin Störmer Steira.
Anna Haag är alltså 23 år gammal.
OS-debutant. Nyfödd i världstoppen.
När vi stod vid upploppsrakan och kisade upp mot det där berget visste vi det, allihop. Charlotte Kalla var för långt bak, Marit Björgen för långt fram, och Anna Haag var tvungen att ta ett steg hon aldrig tidigare tagit för att nå pallen.
Det handlade just där och då väldigt lite om skidåkning.
Samma urkraft som Kalla
Haag åker visserligen rasande elegant, och hon klarade att hålla den bekväma, utdragna frekvensen genom hela dubbeljakten, men när hon, Kowalczyk och Steira kämpade sig uppför det sista krönet och vände ner mot skidstadion ställde sig demonerna i vägen med sina frågor.
– Kan du verkligen? Orkar du verkligen? Behöver du verkligen?
Krigarkullan kände efter, snabbspolade rösterna som sa nejnejnej! och lyssnade på sig själv istället. Pallplatsen i Beitostölen i vintras öppnade mentala dörrar, visade att det var realistiskt att tro och tänka på en OS-medalj, och när det blev allvar vågade hon rida på den tron hela vägen.
Demonerna fick hålla käften.
Resten handlade bara om skidåkning.
Anna Haag från Orsa gled förbi i utförslöpan, på snabba skidor, och när hon trampade i inne på stadion hängde varken världsmästaren eller vicevärldsmästaren med.
Hon skickade två knutna nävar mot blåhimlen, sen rasade hon ihop i en liten hög som växte och krympte med andetagen. När hon reste sig var hon en annan Anna, en världsstjärna och – det här är jag rätt säker på – en pinfärsk förälskelse för ett helt land.
Hon har samma petita urkraft som Charlotte Kalla, samma bindgalna svarta brand i ögonen, samma besatthet. Kalla sjunger på Tärendömål, Haags dialekt dansar i daladräkt. Charmiga, vinnande, lätta att tycka om.
I OS finns det en regel som säger att man måste varit med för att lära sig, att rutin är viktigare där än någon annanstans. Man behöver inte heta Helena Jonsson för att veta att det finns stora stråk av sanning i den regeln.
Men, igen: Charlotte Kalla är 22, Anna Haag är 23. Det betyder att de inte kommer att lämna vare sig oss eller skidvärlden i fred på många, långa år – men det betyder också att de inte har den där rutinen som alla pratar om.
”Älskar att åka skidor”
Så vad har de istället? När presskonferenser och prisutdelningar var över frågade jag Haag.
– Vi älskar att åka skidor, sa hon. Vi trivs med det här livet.
Det rann smältvatten från bergen, vi hade solen i ryggen, hon hade hämtat hem en silvermedalj och det lät så rasande enkelt alltihop.
De älskar det här. Träningen, svetten, att kånka Europa runt i blöta underställ och testa sina gränser. Älskar att tävla, att pressa sig hela vägen, känna kroppen svara, snacka med demonerna.
Om det vore enkelt hade alla gjort det, och då skulle vi inte behöva beundra en 23-årig krigarkulla som tagit silver.
Men alla gör det inte, en del vill inte och en del vill för mycket. När Anna Haag gick i gymnasiet var hon på väg att knäcka sig själv, fastklämd i duktig-flicka-syndromet. Men hon lärde sig tämja de rösterna, och nedanför en brant backe i Whistler, Kanada, lärde hon sig att tämja andra röster också.
De som lyckas med det har saker att lära oss, och igår fick hela Sverige en ny lärare.
Hon heter Anna Haag, hon älskar att åka skidor, och igår gjorde hon det så att både snön och Sverige smälte.
Jag är så glad att jag fick vara här och se det.