Bank: Våga inte blinka
Den som blundar ett ögonblick kan missa något som aldrig hänt förut
BARCELONA. Vad vill du få ut av en fotbollsmatch som redan innehåller allt?
Barcelona vill se världens bästa lag visa att de fortfarande är det.
Real Madrid vill se världens bästa spelare visa att de är ett lag över huvud taget.
Man hinner med mycket på ett dygn.
Man kan stå nere i Madrid och se en lite pressad Karim Benzema skynda förbi medan Iker Casillas är sitt vanliga vänliga världsmålvaktsjag. Man kan räkna diamanterna i Cristiano Ronaldos örsnibbar och känna vilken parfym (sportig) Xavi bär.
Och man kan läsa om hur Pedant-Pep Guardiola för första gången det här årtusendet kommer tio minuter för sent till ett träningspass – och tänka att den lyxen har inte Manuel Pellegrini.
Världen håller andan och tittar, katalansk tv går in på sitt andra dygn av direktsändning och uppsnack, och om det är något Pellegrini behöver så är det tid.
Han behöver den i?morgon.
Men framför allt behöver han den i?kväll.
Real Madrids tränare har mött Barcelona tio gånger med Villarreal, och spelat helt jämnt. Då byggde han murar av granit. Nu ska han bygga ett torn av fotbollsvärldens vackraste briljanter, och när spelarbussen svänger in vid arenan strax efter klockan fem i?kväll har han inte ens hunnit bygga basen.
Barcelona är varmt, både stan och klubben. Nitton grader, lätta sensommarvindar som små smekningar om kinden. Jag har hängt ute vid Ciutat Esportiva, läst alla tidningarna, sett tv-sändningarna. Alla hamrar fast det som ingen behöver hamra fast: Hur GIGANTISK den här matchen är. Hur ENORM den är. Det är siffror till förbannelse. Barça fyller 110 år i?dag och mediala klubbmegafonen El Mundo Deportivo gör ”årtusendets tidning för årtusendets superclásico” i?dag, 60 sidor om en match. Det känns inte ens överdrivet.
Barcelona vet inte om Leo Messi eller Zlatan Ibrahimovic kan spela. De tror på Zlatan, hoppas på Leo.
Real Madrid vet inte när ärkeängeln Raúls dotter ska komma till jorden, och egentligen vet de inget annat heller.
Pellegrini behöver tid
Det här är mitt tredje clásico på plats, inget av de tidigare har varit så uppskrivna i förväg – och inget av de tidigare har varit så oskrivet i förväg. Jag var i Barcelona 2003 och såg Frank Rijkaards deprimerade Barça förlora mot en dansande Zinedine Zidane, i en match de visste att de skulle förlora redan när den började. Och jag var i Madrid och såg Ronaldinho nå sin karriärs kanske absoluta höjdpunkt när han svävade förbi Sergio Ramos och applåderades av ett förnedrat Bernabéu. Madrid visste att de skulle förlora den gången också.
Den här gången vet ingen särskilt mycket.
Vi vet bara att världens allra bästa fotbollsspelare kommer att samlas i? kväll, och att den som blundar ett ögonblick riskerar att missa något som aldrig hänt förut.
Vore jag Manuel Pellegrini hade jag tittat på 2003-matchen och låtit den trösta mig. Rijkaard behövde ett fruktansvärt halvår för att bygga ett lag som några år senare blev bäst i världen. Pellegrini står med Jorge Valdano och president Perez flåsandes i nacken, och eftersom han är en fotbollsman så vet han att den felande länken i ekvationen ”fantastiska spelare = fantastiskt lag” heter ”tid”.
Han behöver tid.
Problemet är att han bara kan få den genom resultat och spektakel.
I tisdags spelade Barcelona ödesmatch mot Inter – knivar mot katalanska strupar och allt det där – och de gjorde det utan sina två i särklass största stjärnor. De gjorde en av årets bästa matcher, tack vare att de har spelare som vet allt om varandra, tack vare att Iniesta blundade och spelade till Xavi, som blundade och spelade till Dani Alvés som slog ett inlägg som gav ett mål.
Vi kommer att stirra på Zlatan Ibrahimovic i kväll, och vi kommer att vara stolta över att han finns här som den med störst utstrålning i världens bästa lag. Men det är det där blundandet, maskineriet, Xavi-Iniesta-tanken, som är Barcelonas tyngsta argument.
Som Peps mantra lyder: Vi är ETT.
Madrids viktigaste: Diarra
Real Madrid kan inte blunda en sekund i?kväll, för de är fortfarande elva. Man vet aldrig hur en match med den här sortens galaktiska spelare avgörs (den kan avgöras av att Iker Casillas räddar 42 skott innan Cristiano Ronaldo dribblar in 1–0 från 60 meter), men matchens utseende kommer att avgöras av hur väl Real Madrid klarar att skydda sig mot Barças fart.
Kan Marcelo stoppa Dani Alvés djupledsdyk?
Och, framför allt, kan man slå in kilar mellan Andrés Iniesta och Xavi?
Den som inte älskar de där två älskar inte fotboll, så enkelt är det. Om Real Madrids största kvalité är att de är konstnärer så är Iniestas och Xavis största kvalité att de är konsten själv. Inget runt, inget extra, bara ren tanke, rent innehåll.
Madrids viktigaste spelare heter alltså Lassana Diarra, Arsène Wengers sämsta spelaraffär. Han och Xabi Alonso är en annan sorts mittfältspar, mer heterogent. En dammsugare med hyfsat passningsspel, en quarterback med bra positionsspel. De vita kommer att sjunka hem och hoppas att de kan vila med boll tillräckligt mycket för att orka sticka in bollar på Higuaín och Benzema, antingen kort (genom Kakà) eller långt (från Xabi Alonso).
Och ni hör ju hur det låter.
Real Madrid kommer med Ronaldo, Kakà, med Sergio Ramos och Iker Casillas, med självaste Raúl på bänken. Vi vrider och vänder på de där namnen, tittar på uppställningen, skakar på huvudet och säger till varandra:
– Inte illa. Man kan inte vara helt säker på att de inte snor en poäng.
Jag har aldrig sett en sådan här match förut.
Det har inte ni gjort heller.