För att lyckas med systembytet krävs ett nytt spelsätt – och nya spelare
Sverige kommer inte bara att hitta en ny förbundskapten – man kommer att hitta ett nytt system också.
En liten detalj, bara, innan ni jublar över 4–2–3–1:
Vi behöver nya spelare också.
Jag vet inte om jag ska tycka att det är ett uttryck för feghet eller för en professionell och lite rörande lojalitet, men det var så här:
Vi kom till Råsunda, två trappor upp, för att träffa tjugo spelare ur västvärldens mest försiktiga och välkammade landslag.
Det fick vi inte.
Vi fick tjugo visionärer, med mängder av idéer och tankar och kritiska synpunkter. Det var som att höra det pysande ljudet från en vakuumförsluten burk som äntligen går upp. Den som vill kunde läsa varje önskemål om framtiden som svidande kritik mot det som varit. Jag kom mest att tänka på en scen ur tv-serien Vänner. Ross har legat med en annan tjej, och Rachel ställer honom mot väggen.
– Hur var hon?
– Hon... hon var annorlunda.
– BRA annorlunda?!
– Eh, öh... ingen gillar väl omväxling.
Det finns ingen människa av kvinna född som inte ser fram emot de nya möjligheterna en måndag efter Lars Lagerbäck.
Alla gillar omväxling.
Alla gillar att lansera namn, originalitetshetsen är redan bara ett steg ifrån att kampanja för Håkan Hellström som ny förbundskapten (han har spelat i Gais, heter samma som Ronnie Hellström och har bott i Brasilien).
Allt talar för att förbundet kommer att följa sitt huvudspår, att det blir Jörgen Lennartsson som assistent till Hasse Backe (sannolikt) eller Erik Hamrén (möjligen). Oavsett vem det blir är det omväxling. Oavsett vem det blir så ligger det väldigt nära till hands att tro på att vi får en förbundskapten som kommer att göra det som Lars Lagerbäck aldrig ville göra.
Vi kommer att få se en ensam Zlatan Ibrahimovic.
En försiktig revolution
Hasse Backe har redan pratat om att han vill ge Rasmus Elm en roll i mitten, bakom Zlatan och framför två defensiva mittfältare. 4–2–3–1. Det skulle vara en snarlik modell som den han och Sven-Göran Eriksson använde i Manchester City, när Elano spelade i hålet bakom en stark targetspelare (Mpenza/Bianchi).
Erik Hamrén har nästan uteslutande spelat med en ensam spetsforward i Rosenborg, och det har krävt en hel del kraft av honom. RBK:s hela själ är född ur Nils-Arne Eggens 4–3–3, med offensiva yttrar och passningsspel. Hamrén har bankat in en defensivt ramstark 4–2–3–1 – med Steffen Iversen som tia bakom en hårdjobbande Rade Prica på topp – och överlevt tack vare att det gått så oerhört bra. Lagerbäck ville inte lämna Zlatan Ibrahimovic ensam på topp eftersom han inte tyckte att Sveriges uppspel var bra nog. För ett lag som inte är passningsskickligt är det alltid lättare att låsa fast bollen med två anfallare.
Ni såg det mot Danmark i Parken senast, när Zlatan och Henrik Larsson gav en masterclass i targetspel.
Nu är det revolution på gång.
En hänsynsfull, försiktig revolution, men ändå.
Det behövs fart på högerkanten
Lars Lagerbäck hade helt rätt när han tyckte att det hade varit dumt att lämna Zlatan som ensam forward – som Sverige spelade under honom hade det varit självmord. Men hela poängen med att få in en ny tränare är att Sverige inte ska spela likadant som under Lagerbäck.
Så vad krävs för att lyckas med systembytet?
Tja, två småsaker bara:
1. Ett nytt spelsätt.
2. Ett par nya spelare.
Zlatan Ibrahimovic är en genial fotbollsspelare, men skillnaden mellan de matcher då han är bra och briljant är hur mycket sällskap han får. När han spelade i Inter och de var som mest försiktiga var Zlatan också blek. När Maicon eller Cambiasso kom farande runt honom glänste han. I Barça surrar det av spelalternativ kring honom, och plötsligt ser vi hela hans potential.
Sverige kommer aldrig att kunna dominera matcher på det sättet, så Sverige måste hitta andra alternativ. Inga Xavis, inga Messis, inga Iniestas. Men kanske de andra spelartyperna; Maicons och Cambiassos?
I Norge har Hamrén gett ytterbackarna (Lustig och Dorsin) stort ansvar för att ge den sortens offensiva understöd. Sverige har Behrang Safari som är självskriven, och behöver fart på högerkanten också (Lustig? Emil Johansson? Adam Johansson?).
Det behövs mer än funktionalitet
Det behövs mod där, backar som är mer offensiva än funktionella.
Och det räcker inte. Jag köper och gillar tanken på Rasmus Elm som hjärta i anfallsspelet, men Elm är ingen aggressiv djupledsspelare. Sverige måste lösa frågan som gör att vi missat VM – och hitta kantspelare med fart, som kan dyka in runt Zlatan Ibrahimovics fötter.
I City hade Svennis/Backe Geovanni och Martin Petrov.
I Sverige tror jag på Johan Elmander och hoppas på Emir Bajrami. Bajrami avgör helt själv om han ska bli en truppspelare eller en superstjärna, det enda som begränsar honom nu är att han är en rätt dum fotbollsspelare rent taktiskt. Allt annat – inklusive en sjuhelvetes fart – har han ju redan.
I ett svenskt landslag som är modigt, som utmanar med fart både utanför och innanför motståndarnas ytterbackar, kommer Zlatan Ibrahimovic aldrig att behöva vara ensam.
I min värld är det en tanke som kittlar tillräckligt.
Ingen gillar väl för mycket omväxling.