Backe och Hamrén är rätt män
Vi skrev 2009-10-11 och tolv år var över.
Lars Lagerbäck lämnade svensk fotboll i en källare i Stockholm, frågan är om Hasse Backe eller Erik Hamrén kan ta upp den därifrån.
Svaret?
Att det är rätt namn. Att det är rätt män.
Framför allt var det förstås alldeles rätt tid.
Lagerbäcks sista uppgift var att ordna de bästa möjliga förutsättningar inför Albanien-matchen, att göra ett professionellt arbete med den sista promilles VM-chans Sverige har kvar.
Istället för konfrontativt räfst- och rättarting bjöd han in till en värdig farväl, en minnesstund över en epok.
Trötta ögon fastnade i väggarna i spelarhotellets källare. Lagerbäck med vänster ben över det högra, händerna knäppta över knäna, som en pastor. Och så tre generationer spelare vid sidan av honom: Henrik Larsson, 38, Kim Källström, 27, Rasmus Elm, 21.
Jag lyssnade mest på Kim.
Både Larsson och Elm har varit adopterade av Lagerbäck, Källström har suttit i hans kylskåp i långa perioder – och perspektivet därifrån säger rätt mycket om ett ledarskap. Igår pratade Kim Källström bara om respekt, om att de tyckt olika men att han alltid haft respekt för att förbundskaptenen haft integritet nog att följa sin linje.
Svennis har gjort enorma misstag
På onsdag slår vi igen boken efter eran Lagerbäck, en man och en tränare med patologisk integritet, och börjar om.
Det är inget lätt arbete som väntar.
Svensk fotboll är i källaren, den inhemska serien kommer att tappa publik, kämpar med problemsupportrar och sitter på ett utgående tv-avtal. Landslaget står ute i kylan för första gången på tio år, med en gammal generation som slutar och en ung generation som inte slagit sig in.
En ny förbundskaptens viktigaste uppgifter är att få in kollektiv fart i Sveriges anfallsspel på planen, att återvinna ett förlorat förtroende utanför den, att ge landslagsfotbollen en annan utstrålning – eller, en utstrålning i alla fall – och att lotsa in rätt spelare ur en ny generation spelare.
Jag tror inte på de stora revolutionerna, det vore idioti att kasta bort ett idéarv som lett Sverige in i en modern guldålder och det finns inga trollkarlar längre. Eller, jo, Guus Hiddink finns – men det finns gränser för hur fjantiga spekulationer får bli. Hiddink tjänar ganska precis 50 gånger så mycket som Lars Lagerbäck. Det är väldigt, väldigt många bingolotter.
Sven-Göran Eriksson? Jo, han är svensk och erfaren och det skulle vara fantastiskt intressant – men Svennis gjorde enorma misstag som engelsk kapten (Theo Walcott? Mittfältet? Beckham-ikoniseringen?), han kulturkrockade med Mexiko och jag är inte säker på att Cirkus Sven skulle vara ett lyft för svensk fotboll.
Fram i sökarljuset kliver i stället Jörgen Lennartsson, Hasse Backe och Erik Hamrén.
Det är sunt. Det är bra.
Lennartsson är ingen a-kapten än, han är en hyperambitiös gamäng från Växjö som är bra på att bygga lag och som har järnkoll på talangpoolen. Han är ingen världsman (under U21-EM tackade han flott Italiens Casiraghi med ett ”gracias!”), men han är en sympatisk ledare, ett bra taktiskt bollplank, han visade i somras att han har en offensiv grundsyn och han kanske kan lära Emir Bajrami att bli en tänkande fotbollsspelare.
Backe är bra där Lagerbäck haft brister
Jo, Lennartsson blir en bra assistent.
Men till vem?
Jag har tjatat om Hasse Backe i fyra år, och det finns skäl till det. Han är gedigen på de områden där Lagerbäck varit gedigen, och han har fördelar på flera områden där Lagerbäck haft brister.
Jag skulle avsky att ha en förbundskapten som smilar för media, för det jobbet kräver integritet och ryggrad. Men den stundtals rent omvärldsfientliga hållningen måste vädras ut från landslaget.
Både Backe och Erik Hamrén skulle gå i land med det.
Båda skulle vara utmärkta val.
De är organiserade, strukturerade, funktionella och flexibla fyrbackstränare som arbetat och varit framgångsrika i olika fotbollskulturer.
Det finns ingen som kan dundra om att ”man brukar säga att en bra försäsong styr 12–13 procent av en säsongs resultat” med samma emfatiska tydlighet som Hasse Backe, men han behåller en trovärdighet i det. Om något talar mot Backe så är det att han de senaste veckorna hamnat mitt i den ovärdiga karusellen kring Djurgården.
Så hade aldrig Lars Lagerbäck gjort.
Inte ens när han lämnade in efter tolv år tillstod han att det ”var någon större dramatik i det”. Han bara satt där, varandes sig själv bakom de där glasögonen i en källare i Stockholm.
Men Paul Balsom filmade hela presskonferensen, det har han aldrig gjort förut.
Så lite speciellt var det nog, trots allt.