Super…floppar

Det känns lite som att komma tillbaka från semestern. Efter sommardrömmarna om Uefacup och Champions League för de svenska lagen är det allsvensk lunk igen, och det är inte så illa.

Att se allsvensk fotboll är som att se sig själv i spegeln – det är inte så snyggt alla gånger, men det är i alla fall ens eget.

I veckan fanns det till och med en del som luktade framtid och förhoppning.

Unga, svenska talanger klev fram och spände musklerna. Erkan Zengin lyfte Hammarby. Samuel Holmén levde upp till all sin kapacitet mot Gais. Pontus Wernbloom spelar med en så självklar tuffhet, inte bara defensivt utan också när han själv har bollen.

I den europeiska eftertankens kranka blekhet rabblar vi förklaringar. Ni kan dem vid det här laget. Arenor, pengar, talanger, instruktörer, långsiktighet och självförtroende.

Den klubb som bockar av flest av de där punkterna just nu är också det lag som spelar den mest underhållande fotbollen i allsvenskan. Stefan Andreassons revolution i Elfsborg, komplett med knalle-Abramovitjar i miniformat, börjar ge resultat.

Det är bra.

Blåvitt är sämst i Sverige

Roger Gustafssons U-satsning i IFK Göteborg börjar också visa resultat, även om Blåvitt är sämst i Sverige på att behålla eller få betalt för spelarna. Det är också bra. Rikard Norling gör fantastiska saker med AIK, Djurgården har en stark organisation och Malmö FF har en ekonomisk raketramp att ta sats ifrån den dag de får bitarna att passa ihop.

Problemet är att utrymmet för misstag är så försvinnande litet. Så många slåss om tätpositionen i svensk fotboll, och en misslyckad satsning ger en plats i kön.

Djurgården vet.

Klubbdirektören Bosse Andersson, Super-Bo, vet det mest av alla.

Inför säsongen skrev jag att om någon annan än han värvat Quirino för 14 miljoner så hade jag varit tveksam. Men Bosse är en driven fixare, och han har varit Sverige-bäst på värvningar ett par år. Så jag litade på honom.

Dif har tappat fler klasspelare än något annat svenskt lag på 2000-talet. Det ställer stora krav på snabba, lyckade värvningar. Dif har lyckats förut, men inte den här gången.

Alla sågar Quirino

Jag undrar vad Super-Bo tänkte när Kjell Jonevrets gäng sjönk genom marken i Ruzomberok i onsdags, och hans värvningar var så långt från centrum att man var tvungen att köpa dubbla paraboler och digitalboxar för att få in dem i tv-bilden.

Stefan Batan satt på bänken, liksom Lance Davids och 14-miljonersmannen Quirino. Dennis Boskailo är 18 år, men anses inte bra nog för att debutera i Europas 26:e bästa liga. Robert Stoltz är skadad och har inte imponerat. Enrico och Andrej Komac var olyckliga i Slovakien, men har inte fått chansen att visa vad de går för än.

Marginalerna har varit så små, och även om det är för tidigt att döma ut utlandsköpen (alla sågar Quirino, men har Tobias Hysén – som vi ju vet är en klasspelare – presterat så mycket mer i år?) är det lätt att se att Djurgården vara sig var taktiskt, tekniskt eller truppmässigt redo när de skulle vara det.

Nu skvallras det om att Matias Concha är på väg att bli näste man som flyttar utomlands, och i dag möter Dif Helsingborg.

Det är omgång 13 av allsvenskan, och väldigt långt från den där drömmen om Europa.