Fifa-skeppet på väg ner i djupet
Simon Bank: Katastrof för världens största sport
Världsfotbollens Napoleon rider ut i sin sista strid, och det är inte ens särskilt svårt att förstå varför.
Däremot är det sorgligt.
Joseph Blatter, 79, är världens störste cyniker eller världens naivaste.
Tja, oavsett vilket är han en katastrofal ledare för världens största sport.
Som de brukar säga i USA: Four more years.
Sepp Blatter sträcker på sina 170 centimeter och ser ut över den värld han har så förtvivlat svårt att lämna. Kriget är måhända inte vunnet riktigt än, men han klarade den här striden också.
Det fanns tusen frågor kring honom, det fanns till och med en motkandidat vars främsta argument var att han inte är Blatter, men Napoleon vann igen.
Vad händer i honom här och nu?
Vad är det som driver en jagad, avskydd, bespottad 79-åring att fortsätta krama det sista ur makten när han kunde dra sig tillbaka, åka hem till sitt örnnäste i Rhône-dalen, gå till sin favoritbagare och köpa det där speciella Fifa-brödet som de bakar enbart för hans skull?
De här dagarna och nätterna ägnas åt rapporter kring vad män gjort med sin makt, men det är minst lika fascinerande att tänka på vad makten gjort med sina män. Ätit dem, korrumperat dem, förvridit dem. Åldrade patriarkatpampar som åmat sig runt VM-pokalen, skurit sitt guld från den som en armé av Gollumar:
– My preciousss…
Det finns en annan bild
De senaste åren har det kommit ut en hel del filmer som skildrat Fifas roll i övergången till det nya millenniet. SVT var med och producerade Jens Weinreichs reportage The Untouchable, och döpte den till ”Gudfadern”. Tyska ARD har i vår släppt ”De sålde fotbollen – Sepp Blatter och Fifas makt”, en dokumentär som ledde till att filmteamet greps när de försökte filma arbetsförhållanden vid byggena inför VM i Qatar.
Det finns tjogtals sådana filmer, som beskriver en skrupelfri maffiaorganisation.
Det finns en annan bild.
Den roligaste film som över huvud taget kom ut i fjol finansierades av Fifa själva. Den heter ”United Passions”, ”Förenade passioner”, och kostade en kvarts miljard att spela in. I den får vi se den snygge, smarte Tim Roth spela superhjälten Sepp Blatter, en etiskt exakt humanist som bestämt sig för att reformera fotbollsvärlden.
Jag skrattade så jag kissade på mig när jag såg den.
I United Passions får vi se patetiska scener, barn av alla raser och kön som samlas kring den allt övervinnande leksaken Bollen.
Tack, Sepp. Tack för allt.
Men när Blatter, mannen som i 40 år varit med om att styra en federation som anklagas för korruption och kriminalitet, nu låtsas kavla upp ärmarna för att städa upp i geggan så vore det ett svek att inte åtminstone försöka förstå hur det är möjligt.
Han vinner ju, trots allt.
Blatters liv är makt
Har han varit så cynisk att han byggt systemet? Eller så naiv att han aldrig sett ritningarna? Och hur kan en FBI-jagad man som Europa kallar mafioso och gangster – och som bortom alla rimliga tvivel förtjänar att kallas just det – fortsätta hålla världen i sin hand?
En förklaring är hans radierande charm, en annan är att han är ett politiskt proffs, en tredje kunde jag se på nära håll förra vintern.
Jag bodde på Guadeloupe då, pluggade och vilade, och såg fotboll på en ö där infrastrukturen höll svensk division sex-klass. Öarna i Karibien plågas av ekonomiska kriser, av arbetslöshet, vissa av dem har upplevt svåra naturkatastrofer. Tio mil norr om Guadeloupe ligger minilandet Montserrat, med femtusen invånare.
Vem är Sepp Blatter i Montserrat?
Han är presidenten som gjort sig besväret att komma dit, som skickat dit VM-pokalen på turné, som startat tre olika projekt under Goal-programmet. Tre fina fotbollsplaner, läktare, elljus, omklädningsrum, kontorsbyggnader, fungerande system för vatten och avlopp. Arton miljoner kronor för att ge kvinnor, män och ungdomar möjlighet att spela fotboll.
Fifa har de senaste tolv åren investerat smått ofattbara 4000 kronor per invånare i Montserrat. Med svenska mått hade det motsvarat ett bidrag på 40 miljarder.
Korruption hit, kriminalitet dit. Vad tror ni att de tycker om Sepp Blatter i Montserrat? I utfattiga afrikanska länder?
Vem tror ni att Karl-Erik Nilsson hade röstat på om hans Se, Upplev, Älska kunnat kvittera ut 40 miljarder?
Sepp Blatters liv är makt, och han vill leva så länge som möjligt. Alla Fifas 209 medlemsnationer har en röst var, Montserrat väger lika tungt som Brasilien eller Tyskland, det som är å ena sidan ett sympatiskt gynnande av de små (i total kontrast med den moderna klubbfotbollens imperiebygganden) är samtidigt det som gör Fifa oskyddat mot korruption och indirekt köpta röster.
Skeppet är på väg ner i djupet
Hur kan man skydda sig mot det? När VM-arrangemangen gavs till konfliktlandet Ryssland (vars Gazprom sponsrar sönder europeisk klubbfotboll) och slavstaten Qatar var det den exekutiva kommitténs 22 ledamöter som fattade beslut, och det är där som FBI, Sunday Times, mullvadar och qatariska visselblåsare hittat mutor.
Fifa-skeppet är på väg ner i djupet, råttorna har börjat gnaga på varandra, men ännu har ingen kommit åt katt Blatter.
I de två tidigare presidentvalen har han stått utan motkandidat – i vilka sunda organisationer fungerar det så? – och senast tvekade inte Uefa att omfamna Blatter. Tyskland hade arrangerat VM, Blatter hade lovat Platini fri väg fram till presidentposten 2015, de fick vad de ville och såg ingen anledning att klaga.
Fifas system är känsligt, vad de desperat behöver är hederliga ledare som klarar av att skydda det. Nu står de här med samme president som drivit organisationen in i mörkret.
Four more years. Det är en katastrof för förtroendet för fotbollen.
Men de fick en fin plan på Montserrat, det är inte ingenting.