”Skillnaden mellan Sverige och Europa”
Simon Bank: Sådant MFF kan unna sig här
MALMÖ. Mästarna gick till jobbet, och fick en ny lektion i ett gammalt ämne.
Det finns en avgörande skillnad mellan svensk fotboll och internationellt spel för Malmö FF:
Här hemma har de råd.
Ofas.
Det där är en neologism som inte ens finns i akademiens ordlista men som tillhör fotbollens hundra vanligaste klichéer (det ligger inklämt mellan ”omställning” och ”bengalavbrott” på listan). Alla vet vad det betyder. Man är inte där man borde, när man borde.
Alldeles nyss var Helsingborgs IF Sveriges bästa fotbollslag. Av och till spelade de en 1A-fotboll, med Conny Karlsson som ledare, men alltid med en extremt tydlig identitet. Inget lag i Sverige var tjurigare, grinigare, starkare. Det var fullkomligt naturligt att Mattias Lindström spårade ur och ville slå ihjäl folk efter ett regelbrott på ett cooper-test under försäsongen, att Erik Edman hamnade i bråk på träning eller att Pär Hansson koperade Manu Neuer i eget straffområde.
Nu? Ofas.
HIF har sett svängdörrarna rulla i sin sportsliga ledning, roterat runt truppen, sprungit rakt in i ett ekonomiskt moras och åkt till Swedbank Stadion för att möta ett MFF som stängt dörren till Skåne i samma takt som de vänt sig mot Europa.
Finns inget jobbigare
Det finns inget jobbigare för en supporter än att höra arvfienden sjunga hånramsor och veta att de har en poäng.
När derbyt rullade igång sken solen över MFF-klacken medan bortasektionen hukade i skugga, före avspark ekade himmelsblå derbysånger som de brukar:
– När vi vann guld, då Jan han sa: Nu ska jag ta det lugnt ett tag. Och varva ner, i division tre. Och gissa var han hamnade: I Sündets parla. i Sündets parla…
Klasskillnaden är inte historia nu, den är stenhård dagsform.
Det är motiverat arroganta MFF som vet att de är bäst, det är HIF som slåss om smulor. Stämningen var mil ifrån den dynamitdarrande förtätade som brukade ringa in den här sortens kvällar. Malmö gick till jobbet, Helsingborg gick till en mardröm, och de visste om det.
Henrik Larssons idé var enkel, formad av Åge Hareides. MFF klev upp med 4-2-4 och en vandrande Wolff Eikrem och ville få upp städade bollar till den där tätkvartetten, HIF ställde upp 4-4-2 och försökte hitta fram med snabba spel mot huvudspelare Simovic och snabbsprintaren Jordan Larsson längst där fram.
Mest en väntan
Båda lagen hade problem med sina uppgifter, HIF hade en Uronen-frispark från 30 meter som hotade Robin Olsen en smula, men mest var det en väntan för att se om MFF:s sex defensiva spelare eller HIF:s åtta skulle hitta det där uppspelet först. De var tröga och kladdiga, valde för ofta det närmaste alternativet istället för att vända lite längre, och för Malmös del såg det intressantast ut när Erik Johansson bröt linjer och tog med sig bollen fram.
Men, tja, det är ju ingen hemlighet var de största kvalitéerna finns. Inte var de största bristerna finns heller.
Mitt i första halvlek använde Magnus Wolff Eikrem två tillslag istället för ett, och Pawl Cibickis 1–0-mål dömdes bot för offside (korrekt, även om MFF kunnat få straff i momentet före). Ett par minuter senare fick Eikrem chansen igen, var hälften så omständlig och dubbelt så effektiv, och gjorde sitt första allsvenska mål.
Malmö jabbade utan att vara särskilt vasst, knockouten fick de hjälp med.
Astrit Ajdarevic var HIF:s enda, sena stora förstärkning inför säsongen, och hans huvudlösa Astrit-assist till Jo Inge Berget precis före paus vägde tungt som en Valborgs-baksmälla. 2–0, och det verkade inte finnas några kartor kvar som ledde till röda poäng.
I ett märkligt avslaget derby satt vi bara och väntade på att MFF skulle stänga matchen. Adu dominerade mittfältet totalt, Eikrem gled in och ut som han ville, Rosenberg vinklade fram små öppnande stick, mittfältet öppnade sig i takt med att HIF tröttnade – men precis som mot Halmstad senast slängde Malmö bort avslut efter avslut utan att lyckas.
Kan unna sig det
Eikrem, Yotun, Adu, Berget… alla fick fina lägen, alla missade.
Det är sånt MFF kan unna sig i allsvenskan.
Det är sånt som stänger alla dörrar i ett europaspel, där chanserna blir så mycket färre och insatserna är så mycket större.
Helsingborg gjorde vad de mäktade med för att straffa trubbiga moståndare, Robin Simovic krigade in en reducering bakom en fladdrig Rasmus Bengtsson, Henrik Larsson gjorde sina byten och ändringar, men det fanns varken kunnande eller kraft nog för att vara nära mer.
Till slut bestämde sig MFF för att nog fick vara nog, Eikrem avslutade en upprullning med att skicka in det där avgörande 3–1-målet. Åge Hareide stämplade ut, medveten om att arbetspasset dög för ett derby.
Norra kunde sjunga om ”så jävla enkla tre poäng”, utan att varken de eller laget imponerat. HIF:s klack fick samla ihop sina rödblå banderoller och flaggor, applådera ett lag som gjort vad de kunnat, och åka hem till en vardag som är så oerhört långt ifrån vad de vant sig vid.
Besegrade och bekräftade, slagna och stukade. Till Sündets parla, till Sündets parla.
Klart att det gör ont.