MFF är det bästa som hänt landslaget i år
Bank summerar säsongen – och var till slut överens med Hamrén
MARSEILLE. När mistralen lagt sig kunde Erik Hamrén sortera sin säsong i små högar.
Det mest positiva med landslagsåret 2014?
Malmö FF.
Ibland räcker det med en natts sömn.
I tisdags kväll, efter 0–1 mot Frankrike, var Erik Hamrén så stridsberedd att han såg spöken och slipade kritikerknivar överallt. Morgonen efter slog han sig ner på ett hamnhotell i Marseille (det låter mindre städat än det är) för att lugnt och sansat avsluta årets sista landslagssamling.
En natt räckte för att förbundskaptenen skulle byta från taggig defensiv till resonerande offensiv.
Att han kastade in det gamla debattblosset om en omläggning till höst-vår-säsong i svensk fotboll är kuriöst, eftersom det signalerar en glidning i synsätt.
Häromåret gjorde Hamrén exakt samma analys, då pratade han om att det bästa för svensk klubbfotboll – rent sportsligt – vore om en klubb blev dominant och spelade i Champions League kontinuerligt. Den gången sa han däremot att han inte var säker på att det var det bästa för svensk fotboll i ett större perspektiv.
– Jag gillar allsvenskan, sa han då, och pekade på att det fanns andra värden i att supportrar och publik fick en jämn, spännande liga att känna sig delaktiga i.
Nu gör han inte det längre.
”Där har vi fått till det under hösten”
Själv tycker jag att grundfrågan är samma som alltid: ”vad ska vi ha vår fotboll till?”. Är det viktigaste att hävda sig internationellt och att göra resultat borde vi förmodligen göra mängder av saker; avskaffa föreningsdemokratin och införa andra ägarmodeller, till exempel.
Jag hoppar inte på den båten, det finns andra värden här i fotbollsvärlden. Allsvenskan är ett levande undantag i en sport som långsamt tar livet av sin egen relevans.
Annars var det en intressant pratstund som avslutade landslagsåret. Hamrén fick hylla ett knippe unga (Kiese Thelin, Jansson, Krafth) och en kvartett gamla (Isaksson, Granqvist, Källström, Ekdal) som gjort bra saker mot Frankrike. Han lyfte återigen att Sverige blivit bättre på att organisera sitt försvarsspel det senaste året.
– Vi kände det under play-offen till VM; att vi måste förändra oss om vi ska ha en chans, att vi inte räckte till. En sak var att vi måste förbättra vår defensiv. Där tycker jag att vi fått till det under hösten, sa Hamrén och fortsatte:
– En av de nyttigaste matchena under min tid som tränare är Holland borta, när vi förlorade med 4–1. Vi lärde oss mycket av det.
Nu kan man tycka att det är lite alarmerande att det krävs matcher mot Portugal eller Holland för att en förbundskapten ska upptäcka att Sverige inte är Portugal eller Holland, men bättre sent än aldrig.
U21-landslaget och Malmö FF har varit bäst
Jag håller med om att defensiven är bättre organiserad nu än förut, flodluckorna höll trots allt mot Frankrike, även när de blev totalt strimlade spelmässigt.
Sedan fick Erik Hamrén frågor om vad som varit bäst i år. Han pekade på U21:s EM-kvalande, på Malmö FF:s Champions League-spel och på det faktum att a-landslaget kommit tillbaka från underlägen mot både Österrike och Ryssland (0–1 till 1–1, båda gångerna).
Sverige är fortfarande världens bästa lag på att rädda poäng efter underläge. Det är en kvalité, men jag är överens med Hamrén om att Malmö FF:s europaäventyr är det bästa som hänt landslaget i år.
Det är matcherna mot Salzburg, mot Juventus eller Olympiakos, som visat att Anton Tinnerholm är en Sky blue Cafu, att Isaac Kiese Thelin och Emil Forsberg klarar utmaningarna på en högre nivå. Det är i stenhårda kvalmatcher mot franska U-världsmästare som Emil Krafth visat att han kanske håller även en våning upp. Det är de matcherna som gett Hamrén ett knippe spelare till att intressera sig för på allvar.
Skillnaden mellan en soffcoach och en förbundskapten
Det grymtas om att Erik Hamrén inte ger allsvenska spelare chansen i landslaget, att de skulle vara mycket bättre än utlandsproffsen som spelar där.
Men Hamrén ska inte chansa, det är inte hans jobb.
Skillnaden på en soffcoach och en förbundskapten är att det bara är en av dem som måste knäppa kavajen, knyta halsduken och ge sig ut där det blåser.
Det är fullt möjligt att en spelare som klarar att dribbla av Jan Tauer också kan dribbla av Jordi Alba. Men det behöver inte vara särskilt sannolikt. Landslagets program är så minimerat att det inte finns något utrymme kvar för skojiga chansningar. Det är logiskt att en förbundskapten tar ut spelare som visat att de klarar sig på internationell nivå, snarare än spelare som visat mot Kalmar FF att de eventuellt kan göra det.
Till slut ställde jag frågan rakt: Hade Hamrén tagit ut Emil Krafth mot Frankrike om han inte sett honom lösa sin uppgift mot Frankrikes U21? Hade han gjort samma uttagning enbart baserat på det Krafth gjort i allsvensk konkurrens med HIF?
– Nej, det hade jag inte.
Vi är överens där. Och till slut var vi också överens om att det stora problemet för Sverige i internationell konkurrens är att det inte är tillåtet för dem att spela 4-5-2, som hade behövts för att klara både defensiven och offensiven.
Det problemet bär Hamrén med sig in i 2015. Något ska vi väl ha att prata om då också.