Bank: Ibra ska inte alltid ges ansvaret
Ett bollhållarlag utan boll, en matchvinnare som inte vann och en EM-biljett som inte kvitterades ut.
Sverige hoppade upp på Zlatan Ibrahimovics rygg och red mot Frankrike.
Han orkar inte alltid.
Han ska inte alltid ges det ansvaret.
Om man nu tycker om den här delen av Europa, om man nu älskar den här delen av fotbollsvärlden – ja, då var det här en lördagskväll full av påminnelser om varför.
En liten, intim arena, sprängfylld av adrenalin, av mörkt ljus och tunga dofter. En kväll full av löften. Och, till en början, en match full av små svenska plustecken.
Det var vad vi fick.
Den här sortens matcher brukade Sverige bända hem med kontroll och defensivt definierade muskler, men det var i en annan tid, för längesedan.
2014 skickar Erik Hamrén ut ett offensivt balanserat mittfält, och litar på att de ska kunna spela sig fram till en ensam uppspelspunkt. Det gick hyfsat före paus, delvis beroende på att den enda punkten heter Zlatan Ibrahimovic och är en av världens bästa på att vara just det – delvis beroende på att det faktiskt finns fina fötter där ute nu för tiden.
Jag vet inte vad det säger om förmågan att överleva tuffare resor än den här, men det kan absolut vara en trygghet mot oorganiserade minilag som Montenegro.
Jimmy Durmaz hittade konstruktiva lösningar på små, stora problem. Kim Källström började starkt och Albin Ekdal gjorde sitt med hög, habil procent. Mot en svajig montenegrinsk vänsterkant var det dessutom som att andas frisk luft att se Mikael Lustig forsa fram med rätt fot först.
Sverige klarade att bygga spel, det är en bra början på bortaplan. Sverige klarade också att ge Zlatan Ibrahimovic en öppning, det är en bra början i alla matcher.
Allt gick sönder
Innan den här manglingen ens börjat hade det kommit signaler från Wien om att dörren till Frankrike stod på glänt. Ryssland är inte bara ett blekt fotbollslag 2014, de är ett fotbollsland som sjunker allt djupare ner i depression och Capello-kaos.
Sverige hade chansen. De var på god väg att ta den.
Kim Källström lyfte in en tidig boll mot straffområdet, och när Montenegro misslyckades med att få bort den såg Ibrahimovic till att få in den.
Ett tusental nedresta svenska fans såg matchen bakom en Klas Ingesson-banderoll, och de såg ett lag som klarade att kontrollera bollen, med en skällande och skicklig Andreas Granqvist längst bak och en stark liten Sundsvalls-putte i Emil Forsberg som centrerade och gav Ibrahimovic alternativ.
Så långt, så bra. Det finns saker att minnas och ta med sig härifrån. Det enda som oroade före paus var ett rent ut sagt uselt försvarsspel på de montenegrinska hörnorna.
Men fotbollslag är väldigt ofta en avbild av sina tränare, och det här laget är alltså ett fint lag med halsduk och tredelad kostym – men alldeles för ömtåligt.
Det sista som hände före paus var att Mikael Lustig låg och led med ett trasigt lår, och mer än så krävdes inte för att resten av laget skulle gå sönder också.
Pierre Bengtsson fick byta kant, det taktiska manöverutrymmet krympte, och Sverige förvandlades från tryggt till tyngt.
Andra halvlek visade så oerhört tydligt att Sverige behöver se över ett helt knippe regler som de lagt ut över sitt spel.
Måste Zlatan Ibrahimovic verkligen alltid spela 90 minuter, oavsett hur matchotränad och orörlig han är? Måste den vänsterfotade Pierre Bengtsson alltid vikariera som högerback? Måste Jimmy Durmaz och Erkan Zengin i varje enskild situation alltid söka Zlatan med sina passningar?
Nej, nej, nej.
När den enda referenspunkten, helt förklarligt, inte orkade vara lika rörlig längre föll dominobrickorna en efter en. Ett lag som konstruerats för passningsspel klarade inte längre att ha ett passningsspel, anfallsspelet på kanterna försvann helt och hållet, och den starke lille Sundsvalls-spetsen Emil Forsberg isolerades helt.
Balansen var rubbad, resultatet följde efter. En öm häl höll, ett ömtåligt lag föll.
Kan inte bara bygga på en Zlatan
På andra sidan en straff och ett bortdömt segermål (jag tyckte båda såg ut att vara korrekt dömda) slog sig en besviken Erik Hamrén ner och summerade en 1–1-match och ett spelår när Sveriges a-landslag bara vunnit två gånger, mot Estland och Liechtenstein.
– Vi hade säkert utnyttjat våra omställningar bättre om Zlatan varit i form, sa han. I matchform hade han kanske gått själv i några av de lägena. När det blev 1–1 kände jag att jag inte ville ta ut Zlatan, vi vet att han kan avgöra.
Jo, vi vet det.
Ibrahimovic gjorde ett mål, han prickade stolpen med en mörsare till frispark, men av förklarliga och förståeliga skäl orkade han inte vara en särskilt integrerad del av ett fungerande spel.
Han var bara sig själv, och det räcker bara en bit.
Jag är fortfarande övertygad om att Sverige tar sig till EM, starkare är inte konkurrensen och svårare är inte kvalsystemet, men för att verkligen kunna tro på mer än så krävs ett lag som inte bara bygger på att lagkaptenen är i form.
Det var kallt och rått i Podgorica, men det blåste inte värre än att ett stabilt lag hade stått upp och tagit med sig tre poäng hem.
Om två år spelas EM i Frankrike. Än är inte Sverige där.
Men det är mer oroande att de ännu inte är mer av ett lag än så här.