Bank: Minns du hur det var då, Zlatan?
Minns du hur det var att behöva slåss för din rätt, Zlatan Ibrahimovic? Minns du när du stod under och kände hur de över dig sparkade, slog och såg ner på dig?
De borde vetat bättre då.
Ni borde veta bättre nu.
Jag gillar slapstickhumor. Jag tycker att det är roligt när Papphammar välter vardagsrummet över ända eller när Helan och Halvan snubblar och halkar sönder ett helt hus.
Det är bara inte samma sak när det är på allvar.
Det låg en gråfuktig dimma över Stockholm igår, landslagets lagkapten kände säkert igen sorten från vintrarna i Lombardiet. Men innan han ens gett sig ut för att jogga lite, spela lite, känna hur det var ställt med den där ömmande hälsenan, hade det smält till om fötterna igen.
Zlatan Ibrahimovic är en ledare i svensk fotboll, han har en kaptensbindel som bevis för det, alltså fick han frågor om vad han tyckte om att Sveriges mesta landslagsspelare genom tiderna för andra året i rad inte fick sin välförtjänta uppskattning under den kväll då svensk fotboll delar ut välförtjänt uppskattning.
Han tyckte inget, var inte insatt, orkade inte ha ett förhållningssätt som gick längre än fnysningar.
Krasch, boom, bang. Igen.
Hade det varit en enskild obetänksamhet hade det varit en sak. Men det är ju inte det.
Ingen håller käften längre
Folkrörelsen fotbolls främsta representanter har ägnat de senaste åren åt att om och om och om igen trampa snett, inte nödvändigtvis för att de tänker fel, utan för att de inte tänker alls.
Zlatans egen historia är en berättelse om utanförskap och kamp mot tröga strukturer, och så sent som för ett par dagar sedan sa han att han har respekt för kvinnor, att ”det är inte stenåldern, utan år 2014”. Fråga fotbollsförbundet så kommer de att säga exakt samma sak. Men ideologi är inte vad vi säger, utan vad vi visar varje dag.
Jag hoppas att Zlatan Ibrahimovic och alla de andra märkt av skiftningen i tonläge från damfotbollen de senaste åren. De hävdar sin rätt nu. Nilla Fischer och Therese Sjögran håller inte käften, det gör inte Pia Sundhage, Sara Thunebro eller FC Rosengård heller.
De ser ju vad de ser, de hör ju vad de hör.
Be SvFF om en röd linje så kommer de att prata om jämställdhet och respekt. Be dem visa det i praktisk handling så kommer de att förminska och förringa. Då kommer de skicka fram landslagstränare som säger att Saudiarabiens kvinnor kan se fotboll på tv om de nu vill. Då kommer de att stamma när någon frågar om Miiko Albornoz sexdom. Då kommer de att tystna, eller säga att ”ord står mot ord” när Alexander Gerndt fälls för kvinnomisshandel. Då kommer landslagets lagkapten att skämta om damfotbollsspelare och cyklar.
Två rader av Katarina Frostenson: Var rädd/det finns ett mönster.
Nej, det är inte stenåldern längre. Det är 2014, och en tid när kommunikation är något som händer hela tiden. Det går inte längre att vänta ut stormar, då kommer alla andra att berätta vad du tycker innan du gör det själv.
Välförtjänt galakritik
Formulerandet av en princip eller policy pågår konstant. Det duger inte att stammande luta sig mot dammiga dokument. TV4 har fått välförtjänt galakritik, men kan luta sig mot att de är en kanal som gått före alla andra när det gäller bevakning av kvinnors fotboll i det här landet. Vinstdrivande medieföretag har också ett ansvar (det gäller i allra högsta grad den här tidningen också – den som letar behöver inte leta länge för att hitta sexism på våra sportsidor) men det är förstås skillnad på en folkrörelse som i parti och minut tar på sig den stora, demokratiska hatten.
Jag förstår att förbundsfolket tröttnat på frågorna om sin kvinnosyn, jag fattar att landslagskaptenen tycker att frågorna inte rör honom.
Hur länge kommer det att tjatas om de där frågorna egentligen?
Vet ni: Tills ni svarat. Tills ni visar i konsekvent handling att ”respekt” är mer än ett coolt motiv för en tatuering.
Det är en komplicerad värld där ute. Den som vill undvika att slinta, snubbla, slå sig gör bäst i att skaffa en ryggrad.
Klarar man inte att säga vad man tycker kommer folk helt enkelt att utgå ifrån att man tycker precis vad man säger.