Bank: Happy birthday – Mister President
Det var Hammarbys karneval, det var trettiotusen supportrars stora dag, de behövde bara en fot som kunde ta det sista steget.
Han heter Kennedy, han ska spela allsvenskt igen.
Happy birthday, Mister President.
Matchdagar ska se ut så här.
Inte som ångestögon eller spända axelpartier, eller ens som när en läktare lyser av eld – men som en söndagsmorgon när Södermalm byter färg.
Efter frukost gick jag Skånegatan ner, Götgatan fram, bron söderut, bland halsdukarna och tröjorna och ett speciellt folk som druckit frukost för att de inte riktigt visste vad som annars fanns att göra.
Frukost efter fem år.
Hammarby har adopterat en rad av livräddarpoeten Kjell Höglunds sång Genesarets Sjö, den om att ”rötterna blir starka när det blåser”, och den här söndagen blev en storm i ryggen.
Det var inte ett fotbollslag som gick ut på Nya Söderstadion den här gången. Det var fem års oförlöst frustration som frustade fram med allt den hade.
Bra? Ibland.
Brutalt? Oavbrutet.
Det var förstås patetisk
Jönköping Södra är ett fint kollektiv, som under u-tränaren Jimmy Thelin vägrar göra annat än att spela sig fram, sympatiskt och systematiskt, men här stod de med 30 000 orkaner i ansiktet. De försökte ändå, de gjorde verkligen det, men den här matchen handlade ju inte om dem. Den handlade om Hammarby, Gif Sundsvall och Ljungskile, och det fanns väl en spetsig symbolik i det också.
Det har gått fem år sedan Bajen åkte ur, det har gått tre år sedan de förlorade mot Ljungskile med 3–1 och såg sig nödda och tvungna att gå ut med ett officiellt uttalande där de bad supportrar och sponsorer om ursäkt.
Det var förstås patetiskt, respektlöst mot LSK och en signal om en förlamande självbildsproblematik.
Ursäkter bygger inte fotbollslag. Nanne Bergstrand gör det.
Kaizen-kungen kom från Kalmar, och tog strävsamheten med sig. Han hjärntvättade sina spelare så hårt att de till slut tog supportrarna med sig. Utveckling. Ett steg i taget. System, metodik, och till slut hade alla de där stegen tagit dem hit.
Hammarby kastade sig över J-Södra, Johan Perssons vändningsspel i sid- och djupled skar sönder smålänningarna, och efter varje anfall kom ett nytt anfall.
Blir det kaos får man se till att kontrollera det, vågorna välde in.
Hammarby höll, Jönköping höll emot, domarna föll.
När Nahir Besara Schumacher-revs ner av målvakten Anton Cajtoft borde Hammarby fått straff. Utvisningen och straffen dröjde istället tre minuter, rätt följd i fel situation.
Istället för match förvirring. Damir Mehic tog straffen, J-Södra stod emot hundra hörnor och tusen anfall, och slutade aldrig vårda bollen. De hade till och med lägen att kontra in ett ledningsmål med tio man.
Hammarby flirtade med demonerna, men blir det kaos får man se till att kontrollera det.
Och det här är ett Bajen som tar steg för steg.
De hittade in i Bergstrand-ytan bakom mittfältet, matade in bollar mot straffområdet, hade tiotusentals KBT-svajiga supportrar i ryggen, och till slut brast fördämningarna.
Det är klart att det var Kennedy.
Till slut var dagen här
Det här var Kennedy Bakircioglüs 34:e födelsedag (en av många Bajen-banderoller: ”34 bast och fortfarande bäst, länge leve Kennedy”), han inledde den med att missa en straff, fortsatte med att böja in en frispark och ta revansch från straffpunkten.
En säsong när hemvändaren Markus Rosenberg bar MFF till SM-guldet har hemvändaren Kennedy burit Hammarby upp ur källaren. När han satte frisparken rusade han som en besatt och skrek i fyra väderstreck.
Nästan alla stora minnen jag burit med mig från Hammarby-matcher har handlat om det som hänt utanför sidlinjerna, från Hägersten Hot Heaven till trumdundrandet på Söderstadion till hjärtslagen från de hundra och hundra som har sina egna, unika, kollektiva berättelser från och med Bajen.
Inget av det där har någonsin påverkats av var de spelat, om de vunnit eller förlorat, men gud ska veta att de förtjänat att känna just så här en söndag i november.
Hammarby är tillbaka, de kommer att behöva fortsätta sitt utvecklingsarbete och förstärka en hel del. Men de har tagit de första stegen. Stormen på läktarna hittade ett segel från Markaryd, de kom hem när de flyttat in i en ny arena. Fredrik Torsteinbø lyfte in 3–0, Michael Timisela rullade in 4–0, Linus Hallenius bredsidade in det femte. Bajen ska spela allsvenskt igen.
Domare Daradic lade till fyra minuter, publiken preventivstormade planen efter tre. De hade väl väntat länge nog, och tyckte – obegripligt nog – att det var värt risken.
När skriken ebbat ut vill jag påminna om några andra rader i den där Kjell Höglund-sången:
”Låt ditt hjärta slå ett extra slag. Låt oss hoppas att det snart blir dag”.
Det dröjde fem år, till slut var dagen här.
Det var skönt att den äntligen kom.