Bank: Segerström åkte aldrig ur allsvenskan
Svensk fotboll har lärt sig att spela matcher i skuggan av tragedier
Så här ser det alltså ut: nittio minuters fotboll när tiden har stannat.
AIK höll liv i sin europadröm.
Brommapojkarna spelade utan lagkapten.
Det finns vanor ingen ska behöva lära sig.
AIK har sörjt Ivan Turina, de har spelat fotboll i skuggan av en djurgårdssupporters tragiska dödsfall. Nu har de spelat mot ett Brommapojkarna i nattsvart mörker.
BP är en ung fotbollsförening, det står små barn i deras klack, och i måndags fick de veta att lagets pappa inte finns längre.
För två månader sedan satt jag på den här arenan och såg Pontus Segerström spela fotboll för sista gången, BP förlorade mot Torino, Segerström blev utvisad. Det fanns ingen dramatik i det. Sedan smärtan, tumören, behandlingen, hoppet som rann som vatten genom fingrarna.
Kvar finns två små barn, en ensam mamma, ekon i ett nybyggt hus från en framtid som aldrig blev.
Och fotbollen fortsätter.
BP var här för att sörja
Det finns förstås ingen rimlighet i det, det är bara så det är.
Förra vintern läste jag den israeliske författaren David Grossmans sorgebok Tombé hors du temps. Grossman förlorade sin äldste son, Uri, under de allra sista dagarna av Libanon-kriget. I boken skriver han om sorg, om det orimliga i att tiden fortsätter även när den stannat.
”Hur ska jag kunna gå in i september. Och veta. Att han är kvar. I augusti?”.
Det hölls fina tal på den här arenan före matchen, en tyst tyst minut. Det lades röda rosor under fotografier, stora Pontus-banderoller breddes ut över AIK-läktaren, en stor tygrygg med nummer två vid BP:s klack, små studsande knattar med tvåor på ryggen.
Brommapojkarna spelade för första gången utan lagkapten, och i minut två bröts spelet för applåder.
Svensk fotboll har lärt sig att spela matcher i skuggan av tragedier.
BP var här för att sörja, AIK kom för att visa respekt och ta poäng. Det var en märklig fotbollsmatch eftersom den handlade mer om frånvaro än närvaro.
Dominerade totalt
BP klev hem i 4-1-4-1 och spelade sin fotboll. De har haft en bra dålig säsong, hittat en klubbidentitet och vågat hålla i sin sympatiska utbildningsmodell av unga spelare, förlorat mycket men vunnit en hel del.
AIK, pressat att vinna för att hålla liv i europachansen, ställde sig extremhögt och försökte driva upp fart i sitt passningsspel. Det ledde till att de dominerade totalt, samtidigt som de hela tiden var en lyckad BP-passning ifrån att hamna illa till i en defensiv där de slarvade med presspelet. Ebenezer Ofori och Celso Borges drog igång spelet, fotbollsprofessorn Henok Goitom letade öppningar längst fram, men det var inte så mycket farligare i den änden av planen än i den andra. Om det varit en träning och inte en match så hade det varit väldigt mycket kvadraten-spel, väldigt lite avslutsövning.
Men det var trots allt tillräckligt.
Till slut var det BP-grabben Nabil Bahoui som gjorde 1–0. En av Pontus Segerströms småkillar vände upp i straffområdet och tryckte in bollen. Han firade inte. Efter paus rann matchen iväg. Bahoui rullade fram Goitom till 2–0. Borges slumpstötte in 3–0 och serverade Goitom ett 4–0-friläge. De firade inte då heller
Segerström åkte aldrig ur allsvenskan
AIK vann med 4–0, BP avslutade matchen med sju spelare i U21-ålder men utan lagkapten.
När militären kom hem till David Grossmans hem med beskedet gick han in till sin lilla dotter Ruth för att berätta att tiden stannat.
Hon grät, sen sa hon:
– Men vi kommer att leva, va? Vi kommer att leva och gå på tur som förut, och jag vill fortsätta sjunga i kören, och vi kommer att fortsätta skratta som alltid och jag vill lära mig spela gitarr.
Brommapojkarna har ingen lagkapten längre, men de spelade igår och de kommer att spela igen, dribbla, fira mål, till och med skratta. Det kommer en ny match, en till efter det, en säsong i superettan.
Men deras lagkapten är kvar i oktober. Pontus Segerström åkte aldrig ur allsvenskan.