Bank: Zlatan har inte råd att vara dum
”Han har insett att han måste lyssna på sin kropp”
Med en dag kvar står svensk fotboll inför två tunga framtidsmöten.
Det mellan Sverige och Ryssland är viktigt.
Det mellan Zlatan Ibrahimovics kropp och Zlatan Ibrahimovics ego är absolut avgörande.
Den här veckan pratar hela Stockholm skånska.
I söndags såg jag MFF vinna SM-guld i Solna. I måndags såg jag Sofielunds-geniet Leslie Tay r ’n’ b-erövra Dramaten innan geniet Seinabo Sey klev ut på scenen.
I går passade vi mikrofonerna till Zlatan Ibrahimovic.
Det hade regnat så pass att träningspasset fick flytta in under taket på Friends Arena, och om Erik Hamrén gnäller på förutsättningarna så är det av det enkla skälet att han har all rätt att göra det.
I morgon spelar Sverige en nyckelmatch på vägen mot EM, och så här långt har de inte kunnat träna en sekund med sin ordinarie backlinje (Mikael Antonsson har varit magsjuk), sitt ordinarie mittfält (Albin Ekdal har ont i en tå) eller sitt ordinarie anfall (Zlatan Ibrahimovic dras med en skadad häl).
Jag vill inte överdriva betydelsen av matchen mot Ryssland, dörren till EM är inte smalare än att en har råd med ett par snedsteg på vägen, men det är fortfarande så att ett svenskt landslag utan Zlatan Ibrahimovic är väldigt mycket svagare än ett med.
Det var alltså det vi pratade om i går.
Ingen slump att skadorna kommer nu
Ibrahimovic är ju unik på fler sätt än ett, och ganska ofta är det ganska svårt att hålla isär bitarna. Spelaren han blev växte ur tekniken och fysiken han fick för att han har huvudet han har.
I början av karriären kunde huvudet straffa honom av och till, i slutet av karriären är det kroppen han måste lära sig att ta hand om. Lika lite som det är en slump att han, en av de hårdast belastade och ansatta spelarna i världen, ofattbart nog klarat sig undan allvarliga skador under hela karriären, är det en slump att skadorna börjar komma nu; små muskelskador, irriterande fotbesvär.
Zlatan fyllde 33 i förra veckan.
– Man måste vara noggrannare med sin träning. Och det tar längre tid att komma tillbaka när man är skadad, sa Andreas Isaksson – som ju är exakt lika skånsk och gammal – i går.
Om Zlatan Ibrahimovic spelar eller inte mot Ryssland är en gissningslek, men det finns saker som vi vet.
Till exempel är han ju inte längre bara en spelare, vilken som helst. Zlatan är en industri. Hans matchschema påverkas av andra faktorer, av sportslig storpolitik, av en klubb som vill visa upp honom, av spelmodeller som är formade kring honom, av sponsorer som vill se honom, av tränare som behöver honom för att rädda sina jobb.
Om alla andra tänker på nästa match så måste någon tänka på nästa månad.
Och ingen kan göra det bättre än Zlatan Ibrahimovic själv.
I våras frågade jag honom om det där, och skrev en text om internationella superegon som riskerade att bli en fara för sig själva. Leo Messi, Cristiano Ronaldo och Zlatan Ibrahimovic spelar vecka ut och vecka in, alldeles oavsett om de behöver eller inte. De har vant sig vid att göra det, och deras egon behöver det.
Problemen uppstår först när egona kör rakt över kropparna.
– Måste jag spela på tabletter så gör jag det, sa Zlatan då.
I går sa han något annat.
Han hade spelat på sprutor mot Lyon i ligan i stället för att vila, och det kostade. Nu sitter han här med en häl som protesterar, och äntligen har han börjat prata om att lyssna på kroppen i stället för att piska den.
Ungdomen är bortslösad på ungdomar, det gäller i sport också. Bara i undantagsfall ser vi gamla huvuden på unga axlar, men för en 33-årig världsspelare som vill vara med ett tag till finns inte längre några alternativ.
Zlatan Ibrahimovic har inte råd att vara dum.
– Man måste respektera sin kropp, sa han i går.
– Spelar man skadad får man själv betala för det i slutändan, fortsatte han.
Precis så.
Och om han nu inte kan spela? Vad betyder det? Tja, framför allt att vi ska vara tacksamma över att Erik Hamrén ägnat sommaren åt att inse vilket lag det är han tränar.
Det ödmjukare Sverige som sett sina brister och kvalitéer grävde fram en poäng i Wien, och de kan göra samma sak i Solna om det krävs, med eller utan Ibrahimovic.
Står mellan Toivonen och Elmander
Zlatan var bra mot Österrike, men han var det mer som rollspelare än som matchvinnar-briljant. Han kämpade och slogs, höll upp en backlinje, rev fram utrymme för lagets bästa.
Hade vi sett till kvalitéer hade Ola Toivonen stått längst fram i kön som ersättare, men om det nu är en rivslitspelare vi behöver längst fram så är det Johan Elmander jag håller på, så länge som han orkar. Lansarna som dragits för den perfekte ersättaren Markus Rosenberg kommer att stå kvar, nedkörda i marken, av ett enkelt skäl:
Han vill inte.
När Malmö hade kämpat ner HBK i Halmstad och rapporterna om Zlatan Ibrahimovics skada just tagit fart frågade jag Rosenberg om landslaget, och svaret han gav sa mer än de artiga nejtack-svaren han radat upp sedan dess.
– De behövde inte mig förut, så de behöver mig inte nu, sa han.
Det lät väldigt mycket som att han menade att ”de behövde inte mig då, så jag behöver inte dem nu”. En mänsklig och begriplig reaktion från en spelare som allra oftast stått allra längst ut när startelvor tas ut.
Sverige möter Ryssland i morgon, i bästa fall gör de det med en lagkapten som fått ett ja från sin egen kropp.
I näst bästa fall så får de ett nej från en som lärt sig att lyssna när kroppen protesterar.