Bank: Mästerligare klubbar går inte att få
Att vinna SM-guld när allt flyter är svårt. Malmö FF har inte gjort det.
2014 gick allt åt helvete.
2014 blev himmelsblått ändå.
Mästerligare klubbar än så går inte att få.
Korridorerna under Friends Arena vibrerade redan trekvart före avspark, och det var inte den svarta massan som höll i hammaren.
Ett par tusen uppresta blå stod högst upp under taket och mässade för MFF:
– Malmö, Malmö, lätt bäst i serien.
Melodin har de snott av Bob Marley, sången står de för själva, hjärtat bultar från München till Solna stad från ett Malmö som är många och en på en och samma gång.
En kärlek, ett lag, en stad.
Det är enkelt att glömma var den här klubben befann sig för ett drygt halvår sedan, vilka de var då.
Ekonomiskt stod de med ett ben nersjunket i amorteringar och arenaskulder, utan marginaler för misslyckanden. De hade tappat en speldefinierande ytterback, en guldtränare, en lagkapten, en landslagsmålvakt, en ikonisk ryggradsback, och innan säsongen var över hade de sett två offensiva nyckelspelare gå sönder.
Bara det?
Åge var för trött
Nja, lagom till säsongens första tävlingsmatch kämpade en stark supporterröst för livet efter att ha misshandlats av nazister, och när den kokande kulturbäraren på norra läktaren ville markera mot mordförsöket velade och vacklade klubbstyrelsen.
Där befann sig Malmö FF när vi började.
När vi slutade befann de sig här, med armarna i luften.
Det finns inte en utmaning de inte löst, inte ett problem de inte lyckats vända till en lösning.
De plockade hem Åge Hareide, en HIF-stämplad tränare som fick höra att han var för trött, men som visade att han vet allt om hur man tvåfrontssatsar och utvecklar både spel och spelare. De plockade hem Markus Rosenberg, en ännu starkare klubbikon som ställde sig längst fram med sin bobbiga uppsyn och tog varenda smäll som kom.
Daniel Andersson satte inte en fot fel på transfermarknaden, där andra satsat på namn satsade Malmö FF på egenskaper. Där andra såg en klumpeduns från Norrköping som inte kunde se skillnad på ett fotbollsmål och ett McDonalds-mål såg MFF en internationell toppforward. Där andra såg habila försvarsspelare från Åtvid eller Gais såg de enorm potential.
Och där ingen tittade alls hittade de mittfältsdynamon Enock Kofi Adu, som varit bäst av alla i höst.
Jag trodde på MFF som mästare före säsongen, men om någon sagt att de skulle vinna så här hade jag svalt tungan, med piercing och allt.
De har vunnit från Malmö till Solna stad, medan de andra till slut inte vunnit alls.
Om allsvenskan vore ett cykellopp så hade MFF legat i täten hela hösten, utan händerna på styret, sippat champagne och kollat på landskapet, medan den jagande klungan turats om att få punktering, sladda av vägen och halka in med fötterna i varandras hjul.
Medan MFF gled i mål kraschade konkurrensen igen: IFK Göteborg förlorade med 3–0, Elfsborg med 5–1, Häcken med 2-1, AIK med 3–2. Inga frågor på det.
På Friends Arena spelade Malmö som de gjort av och till i allsvenskan, med två lag istället för ett. Hareide valde 4-2-4, med fläckfrie fotbollsfinnen Markus Halsti och Adu som enda egentliga mittfältare. På läktarna böljade seriens två bästa kurvor, på planen välde spelet fram och tillbaka mellan två utdragna lag.
Andreas Alm hade skickat in karaktärskillen Kenny Pavey som anfallare, med ett enda jobb: spring som Forrest Gump. Pavey löpte och drog isär för att AIK skulle kunna få fram Celso Borges i hålet bakom honom, och det gick hyfsat så länge som de kunde ösa på med energi.
AIK spelade långt och bra, Malmö spelade långt och okej, och matchens kvalité fanns mer på publikplats än på planen.
Det som avgjorde var att ett lag hade lite mer spets än det andra, att ett av lagen hade en Isaac Kiese Thelin som kunde dunka in 1–0 med pannan och en Magnus Eriksson som kunde pricka upp 2–0 i krysset med fel fot (han firade inte). De ratades revansch.
Bäst i Sverige? Lätt
Det finns ingen klubb i Sverige som är i modern tid varit lika besatt av att vinna som AIK, men det finns ingen klubb som vet mer om hur man gör det än Malmö FF.
– Ni är ingenstans, och det är faktiskt vi. Vi är i Champions League, sjöng bortaklacken.
Nabil Bahoui – han har precis förlängt sitt kontrakt med AIK – sprang in en reducering och superskickade in en häxpipefrispark till 2–2, men det var väl mest för att det fattades något väsentligt i dramaturgin.
Om någon skulle avgöra den här allsvenskan till slut var det förstås Pauls påg, pojken som började i MFF:s fotbollsskola som femåring och som äntligen kommit hem för att vinna något.
Markus Rosenberg tog emot, petade i sidled, dundrade in 3–2.
MFF är hemma nu. MFF är mästare igen. De firar guld i Solna, de ser Europa i ögonen utan att slå ner blicken, och de har försvarat en pokal som inte går att försvara.
Malmö är en stad med stora problem, med stora slitningar och stora utmaningar. Malmö är också en stad med ett fotbollslag som tagit sig an alla de där problemen med stolthet och raka ryggar och blivit det vackraste Sverige har.
Före avspark här imponerade AIK:s Norra stå med en mäktig historiekoreografi om tider som kommit och gått.
Malmö FF skriver historia här och nu. Allt gick åt helvete i början, allt blev himmelsblått till slut.
När slutsignalen gick gubbstruttade Hareide in på planen och lyfte Markus Rosenberg rakt upp. Så ser bilden av säsongen ut, så ser det ut att komma hem och visa vem som är bäst. Det finns inga ovärdiga mästare, men det finns få som är värdigare än de där.
Bäst i serien? Bäst i Sverige? Lätt.