Shajningen är död
Bank: Jag hoppas att Hamrén lärde sig en sak av VM – för landslaget är nära att ha en storm i ansiktet
Hamrén hade en tuff sommar, shajningen dog som koncept, vi fick några spelare att hoppas på – och Anders Svensson kastade nya vedträn på en gammal eld.
Välkomna till höstterminen.
Det har hänt en del sedan senast.
Medan Europa stod i draget från transferfönster hukade vi i en källare vid Humlegården i Stockholm.
– Det ska bli väldigt spännande och intressant, med vägen till Frankrike 2016, sa Erik Hamrén.
Han var på gott humör, som om han längtat efter att äntligen vara tillbaka på jobbet igen. Och det kan man förstå. Under sommaren som gick tog förbundskaptenen vissa steg utanför trygghetszonen, och man kan väl säga att det inte bara gick bra.
Expertrollen i SVT under VM utlöste en blandning av befogad kritik och mobbardrev mot en expert som inte hade särskilt mycket att säga och inte sa det särskilt bra. Sedan åkte han hem till Sverige och Almedalen, och snubblade på varenda befintlig snubbeltråd i efterdiskussionen kring en gerillatagen bild av smårasisterna.
Hårda bud där ute.
Omstart på hösten
Det är inte så lätt här inne heller, men mer än något annat är den här sortens omstarter ett bevis på hur uselt minne den här sporten har. Det spelar ingen roll hur djupt man begraver ett landslag, när hösten kommer börjar allt om – och lusten och medvinden är aldrig längre bort än en lyckad Hrgota-volley eller så.
Det finns ingen logik i den minnesförlusten, det är bara så det fungerar.
Svensk landslagsfotboll har enorma problem, matcherna mot Danmark (strukturellt haveri) och Belgien (taktiskt bra, individuellt uselt) visade hur långa avstånden är både till toppen och tryggheten.
Jag antar att Hamrén tänker bygga vidare på modellen med tre centrala mittfältare i höst, och det är verkligen inget fel på den tanken. Mot kvalitetsmotstånd måste Sverige hitta ett sätt att packa sitt mittfält defensivt, oavsett om det sättet innebär 4–4–2 eller 4–5–1.
Nyckelfrågan är hur de ska kombinera det tätade mittfältet med att ha någon – som inte är Zlatan Ibrahimovic – som trycker ner backlinjen och hotar i djupled.
Blåste liv i gammal diskussion
Sverige spelar mot Estland i övermorgon, Hamrén får hushålla med sina spelare och hoppas att någon av de nya (Brane Hrgota, Emil Forsberg, kanske framför allt den systemlämpade Nabil Bahoui) är för bra för att ignorera.
Kim Källström har fått en nystart, Albin Ekdal har fått Zdenek Zeman till tränare, en handfull av de offensiva spelarna gjorde mål i helgen. Det kunde varit värre.
Och Zlatan Ibrahimovic gjorde hat-trick mot ASSE i söndags.
Men det kanske också är ett problem, i och för sig.
Anders Svensson blåste nytt liv i den gamla diskussionen om vad Zlatan tillför och tar i landslaget. Jag håller inte med honom, men han har i alla fall fattat att en tyckares uppgift oftare är att ställa rätt sorters frågor än att ge rätt sorters svar.
Finns det problematiska delar med Zlatan Ibrahimovics överlägsna status i landslaget? Ja, utan tvekan. Finns det fördelar med att ha en spelare med den sortens status i laget? Självklart.
Resten handlar om att väga för och emot och komma fram till något. För fem år sedan hade Sverige en välorganiserad bas som till och med var starkare än genikraften hos Zlatan. Nu… är det väldigt tveksamt, för att vara mild.
Och fotbollsvärlden har dessutom flyttat på sig. Ni såg det på VM i somras.
De två tyngsta tendenserna som VM visade oss var att landslagen fått allt mindre tid på sig att organisera försvarsspel, och att superstjärnorna släppts fria.
Egon får sina platser
Argentina bygger sitt lag kring Leo Messi, Portugal hänger på Ronaldo, Brasilien la allt i händerna på Neymar.
De låtsas inte längre som något annat än att de stora egona ska ha sina stora platser. Det är likadant i Sverige, vare sig vi vill eller inte. Är Zlatan Ibrahimovic i laget är laget Zlatan Ibrahimovic. På gott (mest) och ont.
Det är upp till Hamrén att hantera det med ett starkt, modernt ledarskap.
Den här veckan rullar han igång nästa kvalkampanj, och efter den här sommaren har han inte särskilt stora marginaler. Det här landslaget och den här förbundskaptenen står bara ett par svaga matcher ifrån att ha en storm i ansiktet.
Superstjärnor är finare
Och då hoppas jag att Erik Hamrén lärde sig en annan sak av VM.
Det var där som Brasiliens lag slog inofficiellt världsrekord i shajning. De byggde sitt spel på en superstjärna, de var rakryggade och övertygade och skrek nationalsånger som om det inte fanns någon morgondag.
Inget lag har någonsin uppträtt lika mycket som vinnare som Brasilien 2014.
Det gick sådär för Brasilien 2014. Shajning är nog fint, superstjärnor är ännu finare. Men den här veckan ska Sverige bygga vidare på en grund som handlar om annat. Det är så man vänder vinden.