Ingen match att skriva hem om – men vi fick ett inhopp
En lovande kvart allsvensk fotboll för allra första gången
Helsingborg och Örebro är båda mitt i en svår säsong. Det är svårt att spela, svårt att samla poäng.
Men det är enkelt att springa.
Ibland är allt som behövs någon som gör det.
Helgens mest underhållande fotbollsläsning hittade vi på två håll, och båda pekade mot HIF:s hemmamatch mot Örebro.
I Nerikes Allehanda förklarade den 23-årige grabb som sprang in på Behrn Arena senast hur han resonerat. Hans mål var bara att visa hur bristfällig säkerheten var. Och det här med att han visat röven?
– Det blev mer en kul grej, sa han. När jag ändå var där.
Den andra toppklassläsningen var förstås Johan Flincks intervju med Jordan Larsson i Sportbladet.
Han ger ett så fint intryck, Larssoninho. Duktigt och medvetet, uppfostrad för att lära sig hur den riktiga världen ser ut, oavsett vad ens pappa heter.
När tabellen gapar under fötterna, som den gör för HIF och ÖSK, finns det en hel del att lära sig av både planstormare och Jordan.
Det gäller att inte slarva med grunderna (som Larsson). Det gäller att ha någon som bryter mönster (som han med röven).
”HIF? De har David Accam”
Matchen i sig var inte helt olik den senast. Alec Axén skickade ut sitt Örebro i 4-1-4-1 för att låsa uppspelsvägar, Roar Hansen litade på nyförvärven Bojanic, Dahlberg och Mårtensson.
Det var svårspelat, det var trångt, de fick försöka ta sig fram med de kvalitéer de har. ÖSK malde, men hade svårt att hitta fram. Marcus Pode la mycket energi på att hitta rätt position defensivt och blev osynlig som uppspelspunkt offensivt.
HIF? De har David Accam.
Det spelar ingen roll hur plågat och låst ett lag än är, om de har spelare som kan göra något så enkelt som att spurta ifrån en back så kommer de att kunna hota sin motståndare.
”Örebro har glömt hur man vinner matcher”
I första halvlek hade Helsingborg det, Accam hängde av Wiktorsson och passade på när målvakts-Rinne och Åhman Persson diskuterade ansvarsfördelning. Mönsterbrytande av Accam, 1–0 av Mikael Dahlberg.
Örebro har glömt hur man vinner matcher, de försöker bygga sitt spel med tålamod men skulle mest av allt behöva den där sortens enkla lösningar.
Någon som nickar ner, någon som hugger, någon som springer ifrån.
I hemmamötet hittade de in i matchen efter paus, och det gjorde de på Olympia också. Det som behövdes var en minimal balansjustering, Nordin Gerzic sjönk tio meter i försvarsspelet och hamnade bredvid Åhman Persson och även om den defensiva skillnaden var liten så innebar det att Gerzic kunde hjälpa backlinjen att bygga spel när ÖSK väl vann boll.
Det räckte för att de skulle kunna behärska de svåra bitarna.
De enkla bitarna fick de när löparen Daniel Gustavsson kom in med sina Accam-egenskaper (på en annan nivå, men ändå).
”DG” hann inte mer än springa in förrän han sprang in ett Gerzic-inlägg bakom ryggen på en positionsvilsen Christoffer Andersson.
HIF har gjort ett bra transferfönster och kommer att klara det häri höst, Örebro kommer att få slita hårdare. Vi fick ingen större match att skriva hem om.
Men vi fick ett inhopp till slut.
Jordans inhopp – en lovande kvart
Någon gång under sent 90-tal ögnade jag igenom en Bamse-tidning (man kan inte bara läsa Financial Times), och även om jag inte minns de exakta detaljerna så kommer jag aldrig att glömma ett par rader i den månatliga läsartävlingen.
Ni vet kanske hur de ser ut, ett par av läsarskarans allra lyckligaste barn får sitt namn tryckt i serietidningen och vinner något fint. Ett par klistermärken, en nyckelring, något sånt.
Just den där månaden såg det ut som det brukar. Erik Karlsson i Säffle vann något, Johanna Svensson i Falun också. Och ett namn stack ut, en liten kille som var som alla andra och ingen annan:
Jordan Larsson, Glasgow.
De hade spelat 70 minuter på Olympia när han fick några snabba instruktioner av Sven Andersson och en kram av Mattias Lindström. Sedan sprang Jordan Larsson in och spelade en lovande kvart allsvensk fotboll för allra första gången.
Vi fick i alla fall det. Det är inte så lite.