Bank: Landet och laget är på väg åt rätt håll
BRASILIA. När läktarna gungar i gult är det lätt att få för sig att precis hela Colombia är här.
På sätt och vis är det just så det förhåller sig.
Det här laget är på en resa. Det här landet också.
Vill ni veta hur det låter när man äter frukost i Brasilia? Jo, det ska jag tala om.
Det låter precis som det gör när man går och lägger sig, när man vaknar, och all tid där emellan.
En gul armé har vält in över gränsen från Colombia, och de har inte för avsikt att vare sig vara tysta eller åka hem.
De har ju väntat så länge på det här.
Om ni tröttnat på 94-nostalgin hemma i Sverige så ska ni veta att den bara är en viskning jämfört med den i Medellín eller Bogotá. De senaste åren har tv-såpan La Selección dragit enorma tittarsiffror.
Det speciella med den är att karaktärerna är hämtade från verkligheten.
Det som gör den unik är att ni känner igen dem: Faustino Asprilla, Carlos Valderrama, René Higuita. Från måndag till torsdag bänkar sig folket för att se skådespelare gestalta deras största fotbollsstjärnors liv från 1990 till 1998.
När folket skulle rösta fram sina favoriter i tv-galan TvyNovelas, den colombianska motsvarigheten till Kristallen, nominerades serien i sju olika kategorier.
Men det är historia. Och Colombia vill framåt.
50 år av konflikt
Få länder i Sydamerika har varit lika plågade av kriminalitet, krig och knarkbaroner. Den inhemska fotbollen har slitits mellan en sida där kokainkartellerna använt klubbar som maskiner för pengatvätt och en sida där förlorade ungdomar slagit ihjäl varandra i klubbens färger.
I helgen blev presidenten Juan Manuel Santos omvald i ett av de jämnaste valen i landets historia. När han höll upp sin högra hand i en segergest kunde alla se att han textat tre bokstäver i handflatan: Paz. Fred.
Efter femtio år av konflikt, efter 220 000 offrade liv, har de inlett fredssamtal med den marxistiska Farc-gerillan.
Santos första utlandsresa som omvald gick hit, till Brasilia. Han ville önska José Pekerman (förbundskaptenen själv fick 400 000 röster i valet, utan att ställa upp) och spelarna lycka till.
Han var inte ensam om det. Inför turneringen skrev Farc ett öppet brev till José Pekerman:
”Vi drömmer alla att fotbollen, på sin väg mot respekt och tolerans, kan skänka oss glädje och underhållning som hjälper oss att hitta försoning på ett bättre sätt”.
Santos själv? Han har hävdat att Pekerman, i ett land där förtroendet för allmänna institutioner är på rekordlåga nivåer, kan vara en kraft på vägen mot fred.
Fotboll som fred?
Ja, eller åtminstone som en längtan dit.
Lika cool som en isglass
Brasilias mäktiga Estádio Nacional var ett gungade, gult hav en timme före match, en häxkittel som aldrig slutade koka. Colombia har en ny, gyllene generation, den här har härdats i europeiska ligor och leds av James Rodriguez istället för Carlos Valderrama.
De brottades med ett fysiskt starkt, strategiskt smart Elfenbenskusten som kopplade grepp och tryckte på med Yaya Touré som spelbyggare och poängmaskinen/högerbacken Aurier som avslutare.
Colombia kontrade via Cuadrados elvispfötter eller Rodriguez geometrihjärna, och trivdes bra med det.
– Si se puede! mässade grytan. Yes, we can!
Och de kunde.
Cuadrado prickade stolpen, och efter en timme gick James Rodriguez upp före Didier Drogba och nickade in 1–0 på hörna. Ett par minuter senare kontrade Quintero in 2–0, och blåste håll på all världens trumhinnor.
Åt andra hållet tryckte dribbelkungen Gervinho in en snabb reducering, Elfenbenskusten tryckte sig allt högre – men kom inte närmare än en lyckad centimeterutrusning från Ospina.
Vi fick en fenomenalt fascinerande match, uppspänd mellan Elfenbenskustens metodiska malande och Colombias blixtrande omställningsspel, inramad av en totalt elektrisk atmosfär.
Vid bänken stod José Pekerman, lika cool som en isglass.
Deras förbundskaptener har inte alltid uppträtt så, har inte alltid haft den värdigheten.
Den femte augusti 2011 säkrade ett talangspäckat, colombianskt U20-landslag en kvartsfinalplats i hemma-VM genom att slå Sydkorea. Muriel gjorde mål, James Rodriguez spelade i tröja nummer tio. Tidigare samma sommar hade de vunnit den prestifefyllda Toulon-turneringen för första gången på 2000-talet.
De var vägen framåt, de fick folk att drömma.
Senare samma natt gick den dåvarande förbundskaptenen Hernán Dario Gómez ut på en bar i centrala Bogotá. Innan natten blivit morgon hade han misshandlat sitt kvinnliga sällskap. Hon ska ha ifrågasatt hans ledarskap.
Att fotboll och våld hörde ihop hade man fått lära sig, men skulle verkligen landslaget ledas av någon som förstärkte bilden?
På väg åt rätt håll
Kvinnoorganisationer rasade, sponsorer och supportrar också. I kongressen tyckte senatorn Liliana Rendón förvisso att det inte fanns någon anledning för honom att avgå.
– Vi (kvinnor) kan vara duma och manipulativa. Hon kanske gjorde något som provocerade honom. Det är ett privat problem, som de borde lösa sinsemellan. Om min man slog mig? Då skulle det vara för att jag förtjänat det.
Gómez fick sparken till slut. Colombia ville inte ha en våldsam ledare.
Den nya, gyllene generationen bar Colombia hit, ett par veckor före VM anslöt till en kampanj under sloganen ”No es hora hora de callar”, ”Inte tid att hålla käft”. I en film pratar spelarna rakt in i kameran, och förklarar att ”medan du tittar på den här videon misshandlas en kvinna”. ”Kvinnor har talat tillräckligt om våldet. Nu är det männens tur”.
Nu sitter jag här och ser det laget krama om varandra inför en publik som låter mer än någon annan låtit under VM.
De kanske inte går hela vägen, men de är i alla fall på väg åt rätt håll.