Bank: Tystnad är inte ett alternativ, Malmö
Malmö FF säger nej till en läktarmanifestation mot nazism.
Vet ni vad Malmö FF:s läktare är?
Vet ni vad Malmö FF är?
Det har brunnit på sociala medier i natt, Sydsvenskan har refererat debatten, SFSU-ordföranden och MFF-supportern Tony Ernst har bekräftat, och lik förbannat har jag svårt att ta in det, tro det.
Skulle Malmö FF – den HÄR veckan – ha sagt nej till en läktarmanifestation mot nazism?
Skulle svenska mästarna – NU – ha vägrat supportrarna rätten att veckla ut en banderoll som tog ställning mot en vidrig ideologi?
Jag har inte läst några uttalanden från officiellt håll, Malmö FF:s styrelse har inte förklarat sin ståndpunkt, och jag tar för givet att de kommer att backa när stormen viner in.
Men ändå.
Det säger ju något om något.
Spelarna visade sitt stöd
Malmö är en speciell stad, MFF en speciell klubb. Det var på Malmös gator som den engagerade MFF-supportern knivhöggs av nazister förra helgen, och det var MFF:s spelare som slöt upp och visade sitt stöd för honom.
Det var ju en politisk handling att göra det, ett val. Jag håller inte med dem som säger att det är opolitiskt att ta ställning mot nazism, att det bara skulle handla om någon form av humanism att göra det. Att påstå det är att säga att nazister inte är människor, ett intellektuellt felslut. Det ÄR politik att säga att nazisterna kan dra åt helvete, bort från våra gator och torg, bort från vår fotboll och våra läktare.
Och varför skulle det vara farligt?
Det är klart att en klubb kan välja att vara apolitisk – som den briljanta Katrine Kielos skrev i ett annat sammanhang nyligen: ”det är inte Churchill. Men det är i alla fall en princip” – men då får den vänligen se till att följa den hållningen hela vägen in i mål.
Tystnad är inget alternativ
Malmö FF är öppet mot all form av diskriminering. Deras spelare har deltagit i kampanjer mot rasism, hållit upp röda kort på innerplan för att markera mot det. Jag vet, jag driver själv en stiftelse som var med och finansierade projektet.
Det var Malmö FF som pratade om värdegrunder när deras ytterback fälldes för att ha utnyttjat en ung flicka sexuellt. Och nazismen? Tja, det var Malmö FF som stod och vägde på 90-talet, när MFF Support var med och drev bort en växande nazistfalang från sina läktare.
Hade de inte gjort det hade läktarna inte sett likadana ut i dag, och vet ni: Då tror jag inte att Malmö FF hade sett likadant ut heller.
I dag arrangerar engagerade fotbollssupprtrar ett seminarium i Solna, supporterrörelsen tar steg efter steg mot att bli en stark, mogen röst i svensk fotboll. Besvärlig (det hoppas jag att den alltid kommer att vara), men alltmer vuxen och medveten.
Får supportrar inte säga nej till nazism får de ju inte säga nej till någonting, någon gång. Då ber man dem vänligen hålla käften.
Och ja, det säger något om något.
Det är besläktat med Sveriges Radios problem att formulera vad opartiskhet betyder. Det är besläktat med Svenska Fotbollförbundets rädsla att ge sig in i heta debatter.
Sverige har så länge präglats av samförståndsanda, på ett sätt som varit oerhört sympatiskt i stora stycken så har man utgått från att ”vi vill ju åt samma håll, vi tycker ju i stort sett samma sak, låt oss sätta oss ner och diskutera saken i en träeka och komma överens”.
Men världen ser inte ut så längre, inte Sverige heller.
På sociala medier sprider sig åsikter med ljusets hastighet, en liten markering blir stor, till och med en tystnad låter högt.
På Malmös gator går nazister med kniv.
Tystnad är inget alternativ.