Bank: Zlatan vår, fräls oss ifrån Ronaldo
Zlatans sista VM, Svenssons sista dröm.
Sista biljetten till Brasilien, sista chansen att sända Sverige till en sagolik sambasommar.
För allra sista gången: Vinn oss dit.
Vi hade pratat om taktik och nerver, om förnuft och forceringar, men till slut var jag tvungen att lägga handen på Alexander Kacaniklics puls en stund.
Jag kunde frågat vem som helst, men han råkade stå närmast, så jag undrade:
Hur stor är den här matchen? Kan du ens jämföra med någon du spelat förut?
Alex log som om han inte kunde låta bli.
– Nej, sa han. Det kan jag inte.
Ska det bli kul?
– Väldigt, väldigt roligt. Jag ser fram emot det.
Fotboll är fotboll, hyperbol vare sig vi vill eller inte. Vi målar i vitt och mörkaste svart. Vinnare till höger, förlorare till vänster. Nu eller aldrig. Och ibland är det till och med sant.
Våra drömmar prioriterade
I kväll kliver en svensk landslagsgeneration ut i ett ekonomiskt krisbygge i Solna för att spela sig till ett äventyr som varken de eller vi kommer att kunna uppleva någon mer gång.
Vi har aldrig varit med om det förut. Och det ska bli väldigt, väldigt roligt.
Det kan förstås vara värt att tänka på vilka det är de möter, på fler sätt än ett. Portugal upptäckte Brasilien, de har en mittback som är född i Brasilien, de har byggt stora delar av sin fotboll på brasiliansk grund.
De lever i ett land som ägnat de senaste åren åt att återhämta sig från en ekonomisk avgrund, där vart sjunde jobb försvunnit och människor flytt utomlands för att kunna försörja sig.
De missade EM-finalen efter en traumatisk strafförlust, deras bäste spelare har de senaste sju åren varit en av världens största stjärnor och står nu på sin absoluta topp.
Portugal förtjänar att ta sig till VM. Cristiano Ronaldo förtjänar att spela det.
Men det har faktiskt inte högsta prioritet just nu.
Vi har vår egen 1958-historia, våra egna skäl att drömma om Brasilien.
Att Anders Svensson fyller 42 när nästa VM avgörs eller att Andreas Isaksson och Zlatan Ibrahimovic hunnit bli 36 är bara ett par av de allra mest påträngande.
Det är nu eller aldrig.
Resan hit har varit en äventyrsseglats. Vi har rundat stormarna i Berlin, gått på grund i Wien, kryssat genom Kazakstan och vänt läckande skrov i Solna. Det har varit underhållande, men om resan tar slut i kväll så är allt det där inte mer än anekdoter och parenteser.
Senast Sverige spelade en epokgörande kvalfinal låg det snö över Gelsenkirchen. När jag gick ut i Stockholm i går var mörkret krispigt och kristallklart.
Landslaget hade tränat i kylan. Jimmy Durmaz, Erkan Zengin, Kim Källström och Zlatan Ibrahimovic bar mössa, Ola Toivonen sprang ut för att hämta ett par handskar.
Det verkar som att de vet både vad de vill och vad de måste.
– Den som tror att det blir en storoffensiv från oss, den har fel, sa Erik Hamrén.
Anar Portugals sprickor
Efter en lång kvalspelspubertet har han landat i att satsa på struktur och kontinuitet, äntligen. Men det är i dag som det var i går: spelare för spelare är Portugal ett bättre lag än Sverige.
Men det har inte heller högsta prioritet just nu.
Om vi bara tar oss tillräckligt nära så kan vi ju ana sprickorna i den rödgröna muren.
Om allt talar för Portugal, så talar ju resten för Sverige:
Det är Portugal som spelar borta, med ett resultat att försvara. De kommer att vara försiktigare på Friends än i fredags.
Det var Sverige som hade de vassaste chanserna före paus i Lissabon. Får de lika många i kväll blir det mål.
Båda spelarna och Portugal vet att det här är ett svenskt lag som aldrig någonsin ger upp. Kan man hämta in 0–4 på en kafferast i Berlin är inga berg längre för höga. Om Portugal gör mål är visserligen VM-chansen död och begraven – men det betyder ju inte att Rasmus Elm eller Zlatan Ibrahimovic inte kan väcka den till liv igen.
Det finns brister i Portugals defensiv. Ibland blir försvarslinjen lite hög, ibland lämnar de luckor bakom Coentrão och Pereira, ibland är Veloso eller Moutinho lite väl bollkära på fel plats.
Kall vinter eller dans mot sommar
Sverige kommer att ha samma idéer här som de hade i Lissabon, de måste bara göra allting ännu bättre.
Det räcker inte att orka försvara mot Cristiano Ronaldo i 80 eller 85 minuter, man måste göra det i 90 och 95. Och för att orka måste Sverige kunna vila med bollen, våga spela de där tre-fyra passningarna även när det är som allra mest trångt och stressigt.
Inför förra matchen sa alla att ”Zlatan kan inte vinna matcher själv”, men sedan var det exakt vad de bad honom att göra. Han fick knappt några uppspel, när han väl fick dem hade han ingen att samspela med.
I Lissabon gjorde Sverige sitt jobb – men i kväll krävs faktiskt lite mer än så.
Backar som står upp lika starkt, mittfältare som både står rätt och spelar rätt, ett anfall som tar chanserna som ofrånkomligen dyker upp.
Nej, jag begär inte att Sverige vinner oss till Brasilien, men jag kräver att de ger sig själva chansen att göra det.
Ibland är fotbollen faktiskt svart och vit.
Misslyckas de den här gången går vi kämpande in i en lång, kall vinter. Lyckas de drar vi ett kort, sött andetag… och dansar rakt in i sommaren.