Bank: De förvandlade sina svagheter till styrkor
Guldlaget inte alls det lag som Norling en gång skickade ut på den här stormiga resan
BORÅS. De stod stadigt genom skador, sportslig splittring, sålda spelare och en sexskandal.
Är din idé tillräckligt stark klarar du stormarna. Är ditt mod tillräckligt stort får du din belöning.
När Sverige hukade för vindarna stod vinnarna kvar och sjöng på en plan i Borås.
I ösregn. I himmelsblåst.
Det finns bara värdiga mästare. Det ingår i konceptet.
Man spelar 30 omgångar, räknar ihop poängen, och de som har flest är värdiga svenska mästare i fotboll.
Den här gången stod de med tröjor som var dyngsura av regn och öl. De hade kommit från Arlöv och ingenstans, från Brasilien och belgiska b-lagsplaner, men det viktiga var ju faktiskt inte var de varit utan vad de till slut lyckats bli.
Efteråt ser ju allting så enkelt ut, men Malmö FF har haft fler vägval än väldigt många i år.
De hade så lätt kunnat bli ett lag som slukades av en spricka mellan sportchefen och tränaren.
De hade kunnat vara en klubb som sålde dumt och köpte fel.
De hade kunnat tumma på sin spelidé, valt lättare alternativ, blivit något annat, blivit som alla andra.
Ingenting har varit enkelt för Malmö FF i år, men när de äntligen kommit fram så hade de lyckats förvandla sina brister till tillgångar, sina svagheter till styrkor.
Överallt en historia – ett öde
När allt var över armbågade jag mig runt i spelargången på Borås Arena, och det spelade nästan ingen roll åt vilket håll jag vände blicken så fanns där en historia, ett alternativt öde.
Den utdömde Rikard Norling, den dömde Miiko Albornoz, den runtflyttade Markus Halsti, den hemflyttade Magnus Eriksson, Jiloan Hamad, Simon Thern, Guillermo Molins… ja, alldeles särskilt Guillermo Molins.
Han kramades sönder, dränktes i kärlek, målades i guld, och till alla som orkade lyssna sa ”Gische” samma fyra ord om och om igen:
– Jag är så tacksam.
Inför varje match så gör han korstecknet och ber en bön, och det finns ingen i det här laget som sprungit lika långt för att ta sig hit. Alldeles nyss var han så långt ut i fotbollsvärldens proffsperiferi att han behövde kikare för att se bollen. Utdömd, bortglömd, undanskuffad.
Jag kan inte bestämma mig för om han är den bästa eller sämsta symbolen för det här laget.
Rikard Norlings lagbygge har stått stadigt på en idé om att MFF ska våga vara sig själva, att de ska vara ett spelande lag, byggt på små, unga, skickliga passningsspelare som alla vill ha bollen i varje givet ögonblick.
I våras kunde de se naiva ut ibland, juniormässiga ut i perioder, men Norling och MFF valde att inte vika från sin väg.
Om inte småkillarna var säkra nog för att hålla hela vägen i matcherna så… fick de väl lära sig att bli det.
Med Guillermo Molins var det annorlunda.
Han plockades hem som tänkt ersättare för Jiloan Hamad, men fick istället jobbet som ersättare för Tokelo Rantie.
Var han inte vad MFF behövde som mest – så fick han väl se till att bli det.
Molins – en absolut nyckel
Att få en bollsökande ytter Molins att axla rollen som djupledslöpare var en absolut nyckel för Malmö i slutstriden.
Helsingborg rasade efter sina spelarförsäljningar och interna splittringar, IFK Göteborg orkade inte hålla vare sig i hela matcher eller en hel säsong, AIK gjorde en bragdinsats under en kaossäsong, men de som navigerade bäst kring bristerna och blindskären var ett gäng smågrabbar från Skåne.
Ni såg ju själva igår.
Malmö FF kom till Borås med en stormvarning i ryggen och en mardrömsarena framför sig. De hade inte vunnit en tävlingsmatch i Borås på nio år, men ska man skriva historia har man inte tid att tänka på historien.
MFF kastade sig över Elfsborg, Elfsborg kastade sig över MFF, och det blev som det blev. Båda lagen spelade passningsfotboll med hög risknivå, och eftersom Malmö hade bollen lite längre perioder så orkade de också vara lite mer koncentrerade i sitt passningsspel.
Medvetslös av trötthet
Anders Svensson och Joackim Jørgensen kom för långt fram, och Malmö hittade konstant in framför Elfsborgs backlinje och kunde hota därifrån. De missade mycket, men inte allt.
Efter en dryg halvtimme spelade Ricardinho fram till Magnus Eriksson, som hoppade över bollen. Molins gick höger – han går alltid till höger – förbi Sebastian Holmén, och skickade upp bollen i första krysset.
Efter paus sjönk Anders Svensson en bit, vilket löste Elfsborgs allra mest akuta problem, men de var helt enkelt inte bra nog för att stå emot. Filip Helander var enorm längst bak i MFF, Ricardinho fortsatte sätta sina uppspel, och Molins sprang tills han var medvetslös av trötthet.
Och när han inte orkade längre gjorde han mål igen.
Med 20 minuter kvar kunde femtusen uppresta himmelsblå börja räkna sina guld – de fick det till sjutton – och med tio sekunder kvar stormade de planen.
Malmö FF är mästare, och när jag till slut blev blöt så var det inte av regnet.
Det var en mittback från Arlöv.
Pontus Jansson hade dragit på sig en huvtröja, fått tag på en megafon och dragit igång allsången ute i spelargången.
– Vi ska göra kaos! mässade han. Vi ska till Etage! lovade han.
Kastade kavajen till fansen
Och sen sprutade han öl över folk och fä. Rikard Norling kastade sin kavaj till fansen och lovade att stanna kvar, Simon Thern kastade upp sina skor på läktaren och Guillermo Molins sa till alla som ville lyssna att han var tacksam för att få vara här.
Alldeles nyss irrade han runt i skuggorna långt, långt bort. När han kom hem till Malmö tog han guldet med sig.