Bank: AIK vaknade – nu har dramatiken lagt i en ny växel
BANK: För HIF pekar det åt fel håll nu
Utvisning, avvisning, uppvisning – och vad visste vi efter det?
Inget om hur det slutar.
Men här och nu kan vi slå fast att guldstriden börjat.
Det finns bra matcher och dåliga matcher, och så finns det matcher som vi – eller, det är väl jag mest – kallar för något helt annat:
Kvällstidningsmatcher.
Ni vet: det smäller, det sprakar, det är skandaler och sparkade skopåsar och supermål och så mycket rubrikvänligt att vi får lust att kapa Lars Lagerbäcks skogsbestånd för att få tillräckligt med papper.
När vi satte oss på Olympia så var det för att se en bra, viktig allsvensk fotbollsmatch. Efter 90 minuter plus tillägg förstod vi exakt hur betydelsefullt den var. Det var inte en lunkmatch i trettonde omgången, utan en startsignal för sexpoängssäsongen, den när spelare och tränare själva skruvar upp tonläget eftersom allt plötsligt börjat väga så mycket mer.
Helsingborg behövde bara ett par minuter för att visa vad som krävdes av AIK för att komma härifrån med poäng. Ardian Gashi drog igång helplanspressen som piskar motståndare att lyfta passningsspelet en nivå, och när de väl vann bollen så sökte de efter David Accam i löpdueller mot Nils-Eric Johansson.
HIF var direkt, konkret och lite bättre, men utan att få till något riktigt tryck.
AIK:s metod var i grunden inte särskilt annorlunda. De ville också hota snabbt, med en-två korta och en rak boll i djupet mot Kennedy Igboananike.
Felbeslutet blev avgörande
Två bra lag kastade sig mot varandra, och eftersom HIF (Loret Sadiku) hade bättre kontroll på Celso Borges än vad AIK hade på Accam så kom de till fler avslut.
Det räckte för att styra matchen, men inte för att dominera den. Utan May Mahlangu är HIF dubbelt så lättläst och hälften så svårstoppat, och det märktes.
De fick aldrig något riktigt grepp, och i matcher där de stora dragen är såpass jämna brukar de små detaljerna avgöra. En fast situation, en individuell prestation, ett enskilt misstag, ett tveksamt domslut.
Vi fick, på ren Erik Hamréngelska, the whole shit.
Emil Krafth gjorde sitt första mål i elitfotbollen när han krigade in en högerhörna före paus, 1–0 till HIF. Och direkt på andra sidan paus fattades ett felbeslut som blev avgörande för matchen. Beslutet var Peter Larssons, inte Martin Strömbergssons. HIF:s försvarschef hade med sig ett gult kort från första halvlek, men fullföljde ändå en onödig tackling mot Henok Goitom. Ett rött kort åkte upp, och matchen vände i samma sekund.
HIF behövde inte förändra så mycket i sin dynamik – Sadiku sjönk ner till sin vanliga mittbacksplats, Bedoya klev ner på innermittfältet – men dynamiken i matchen förändrades radikalt.
AIK vaknade lyckligt
Helsingborg fick ge upp sitt presspel, AIK flyttade upp sin backlinje, och framför allt kunde Celso Borges sjunka tjugo meter och styra spel utan att vara hotad.
Kort statistisk analys:
I första halvlek hade HIF 3–1 i avslut på mål.
I andra halvlek hade AIK 7–0 i avslut på mål.
Med en man mer fick AIK initiativet, men de gjorde också bra saker med det. De blev inte bekväma, de drog inte ner tempot. De vände spel direkt och klokt, Martin Lorentzson kunde kliva upp trettio meter, och till slut fick han till ett fint inlägg.
– Jag dreglade när bollen kom, sa Celso Borges.
Så spottade han upp den i nättaket på volley, och blåste luft under AIK:s svarta vingar.
De vräkte på, de hade tur när domaren friade ett läge där Bedoya borde fått straff och de hade styrka nog för att fortsätta jaga ända tills Kwame Karikari stressade fram ett misstag av Joseph Baffo och slog in det där 2–1-målet.
Den som undrade vad det betydde behövde inte titta på vare sig tabell eller match.
Det räckte med att kika på tränarna.
Roar Hansen var vansinnig på domarna, Andreas Alm skämde ut sig vid bänken men bad snyggt om ursäkt efteråt.
Det kändes som att det stod en säsong på spel, lika mycket som poäng.
– Det här är första matchen i år som jag känner att vi kan få ett lyft av, sa Alm.
Hansen sa inte så mycket om det, men irritationen i HIF handlade inte bara om domslut och noll poäng.
De kände att de knappast hade förlorat med elva man igår, men de vet också att för många pilar pekar åt fel håll. En skadedrabbad trupp, Bedoya på väg bort, en konkurrent till i toppen.
AIK vaknade lyckligt i morse, HIF vaknade oroligt.
De, vi och alla andra vaknade till en guldstrid som precis petat i nästa växel.