Bank: Bilder av varför vi älskar den här serien
Jag vet inte om det var ett derby eller en hjärtinfarkt, men när det var över hade Helsingborgs IF lärt oss det här om romantik:
Sviken kärlek svider.
Gammal kärlek rostar aldrig.
Det är illa att förlora efter sex raka vinster. Det är värre att förlora ett derby.
Men värst av allt?
Tja, fråga alla som håller på Helsingborgs IF.
I sjuttiofem minuter rasade de rakt ner i mörkret, rakt ner i mardrömmen, rakt ner i det värsta av alla tänkbara manus. De gick in i en skakande, skälvande, svängande häxkittel nere i Malmö, blev söndertryckta länge och väl, fick en smäll rakt in i solar plexus – och de visste alltför väl vem det var som hade slagit.
Simon Thern. Av alla.
Skadan var sorglig
Det var ju inte som att den här matchen behövde mer bensin för att explodera. Det finns rivalmöten som bygger på sportslig konkurrens och det finns de som bygger på gammal hederlig bymentalitet. Det här var ett derby som ställde sig mitt i skärningspunkten och kände stormarna välla in.
MFF kom från en svacka, behövde jaga och hade en hemmapublik i ryggen. HIF kom som serieledare, med sex raka vinster bakom sig, och hade en position att bevaka.
Matchbilden gav sig av förutsättningarna.
Roar Hansen försökte spela kontrollspel, med ett kompakt 4-4-2 som inte ville gå bort sig eller göra bort sig. Rikard Norling tryckte gasen i botten och försökte blåsa hela det där röda bygget halvvägs ut i Öresund.
Och det är ju som det är med stormar. De är lättare att åka med i än att styra.
Det dröjde en minut innan Tokelo Rantie kommit en mot en med Loret Sadiku, det dröjde två innan David Accam kom en mot en med Ricardinho, och det dröjde tre innan Filip Helanders knä krasat sönder och MFF tvingats till sitt första byte.
Skadan var så klart sorglig, men matchbilden passade Malmö ganska fint.
Vill man hårdra det så är Helsingborg ett riktigt bra lag, medan MFF fortfarande är ett riktigt lovande lag. De bygger på teknik, de bygger på passningsspel – men den här gången fick de aggressiviteten, farten, direktheten gratis. Det är så derbyn är. MFF ville inte blotta sig för HIF-press och spelade snabbare framåt, såg till att göra jobbet på andrabollarna – och tog spelet därifrån.
Helsingborg klarade sitt försvarsspel ganska bra, men det betyder inte att det var enkelt för dem. Mot en mötande Magnus Eriksson och en djupledslöpande David Accam blir det jobbigt om du inte har tillräckligt mycket boll själv.
HIF hängde i strategiskt, de hängde med kollektivt – men till slut kom misstaget.
Hanstveit gav bort bollen, Pär Hansson bjöd på en billig retur, och när smällen kom så kom den alltså från en spelare som heter Simon Thern överallt utom i Helsingborg, där han fått väldigt många andra namn.
Han gick från HIF till Malmö, fick motta hot och hat men gjorde aldrig mer än att rycka på axlarna åt det.
Det krävs en del av en tjugoåring för att gå in i sitt allra första derby, med den mentala ryggsäcken, och klara av det.
Simon Thern klarade av att spela, han klarade av att bli utbuad, och han klarade av att smeka in bollen vid Pär Hanssons vänstra stolpe.
Överallt kunde vi se hur imponerande det där var. Utom i Helsingborg, där det kallades väldigt många andra saker.
Så länge som matchen fortsatte på samma sätt, med ett fenomenalt underhållande flängigt spel som böljade fram och tillbaka, så kunde vi se hur skickligt MFF är på bollbehandling och passningsspel, hur fin Miiko Albornoz är med bollen och hur duktig Magnus Eriksson är på att koppla ihop mittfält med anfall.
Bästa MFF-matchen på evigheter
Det var Malmös bästa match på evigheter, men jag är inte alls säker på att den kommer att ha så mycket bäring på hur de spelar framöver. Visst, de visade hur starka de är när de börjar med aggressiviteten och frenesin, och använder bollskickligheten som bonus – men de kommer inte att kunna spela på det sättet mot mer samlade lag, i mer samlade matcher.
Men det struntade de ju i här.
De hade HIF i brygga, de hade skjutit hål i seriens starkaste lag, nu handlade det bara om att hålla ut.
Efter paus hade Roar Hansen fått sitt lag att hålla sig ännu striktare till grunderna, och när energin började ebba ur skickade han in en mästare.
Álvaro Santos springer inte som Accam, han slåss inte som Simovic, men han vet fortfarande allt om hur man rör sig i ett straffområde.
När Accam sätter ut bollen på kanten? Rör dig mot bortre ytan. När Hanstveit lyfter in inlägget? Rör dig mot den främre. När Robin Olsen flyttar över för att rädda? Placera in nicken i hörnet han kom ifrån.
Det var en kvart kvar när Álvaro defibrilator-räddade hundratusen rödblå hjärtan. Malmö FF var tröttkört, på slutet var en halvdöd Miiko Albornoz på god väg att släppa iväg Accam till ett segermål, men när allt var över föll både himmelsblå och röda ner på gräset.
Malmö fick med sig en bild av hur bra de kan bli, HIF tog med sig en bild av hur svårslagna de är.
Och vi som tittade på fick hundra bilder till av varför vi älskar den här serien.