Upp till Bevis
Bank: Derbyt är det bästa vi har – i kväll testar vi Friends Arena
Vissa sanningar är temporära, andra är konstruerade för att överleva.
I kväll går vi på derby på en ny arena.
AIK och Djurgården är sämre än på länge.
AIK mot Djurgården är fortfarande det bästa vi har i svensk fotboll.
I mer än hundra år har Stockholms trätande tvillingar delat upp huvudstaden mellan sig.
De har aldrig varit med om en månad som den här.
AIK har gått igenom en ofattbar tragedi, Djurgården en osannolik klubbkris, det har stormat på ett sätt det aldrig förut stormat. Ikväll ska det skrivas historia, och ingen vet om lagen där nere på planen ens vet var de har sina pennor.
Kanske är det inte heller det viktigaste.
När jag åker till Solna ikväll är jag nyfiken på hur AIK:s försvarsspel kommer att se ut, jag vill veta om Djurgården verkligen hittat rätt i sin organisation. Men mest vill jag ju veta hur det låter.
Svensk klubblagsfotboll är vad svensk klubblagsfotboll är, men när 40 000 bröstkorgar hamrar igång sina trummor under ett stockholmsderby har vi ingenting att skämmas över. Då kan vi prata fotboll med jättarna i Rom eller Istanbul, då kan vi mäta oss med Marseille eller Milano.
Det finns helt enkelt inget allsvenskt hjärta som slår lika högljutt hysteriskt som det som klappar igång i kväll. Därför vore det sorgligt om något gått förlorat under flytten från Råsunda och hit.
Det här är det första riktiga testet för Friends Arena, för akustiken, för publiken, för säkerheten.
Jag hoppas verkligen att vi går därifrån övertygade.
När det gäller spelet får vi nog ta vad vi får. Gräset håller usel kvalité, och derbyn brukar även i vanliga fall driva upp tempot till en nivå som är svår för spelarna att riktigt hänga med i.
Djurgården måste få tydliga ramar
Den här gången är det ett hackande hemmalag som möter ett bottenbrunkande bortalag. AIK har problem med sitt försvarsspel, och inte bara runt straffområdet. Det är anfallare som inte lägger ner riktigt det jobb som krävs, lite slarv här och lite slarv där, onödiga bollförluster och en organisation som gör att bristen på fart längst bak blir tydligare än den behöver bli.
Årets AIK är ett lag som måste göra fler mål än sin motståndare, eftersom de har så förtvivlat svårt att släppa in färre.
Och det är faktiskt lite märkligt att det är så.
Det allra första Andreas Alm gjorde med sitt AIK var att sätta organisationen. Den satt så bra och så snabbt att det i början inte spelade någon roll ens om spelarna gjorde riktigt usla matcher – de klarade sig på ren struktur. I år ser vi mer potential än taktisk trygghet.
Djurgården?
De har ägnat de senaste två åren åt att glömma hur man stavar till ordet. Magnus Pehrsson fick allt stöd han behövde för att försöka bygga långsiktigt, men han kastade ut väldigt många barn med väldigt mycket badvatten.
Sedan Pehrsson tog över, för två år sedan, har 48 spelare fått speltid i Djurgården. Andreas Alm har under samma period använt 32.
Man behöver inte vara doktorand i fotboll för att förstå att det viktigaste att ge ett lag som omsatt fyra och en halv elva på två år är tydliga ramar.
Per-Mathias Högmo har inte varit Dif-tränare i mer än en vecka.
Han förstår att han inte ska dribbla.
Efter en undantags-extas mot Malmö FF och en pedantiskt prickad trepoängare mot Halmstad ska hans lag spela två bonusmatcher på fem dagar. Vinner de derbyt är den akuta krisen över, vinner de cupfinalen är de klara för europaspel trots en historiskt usel säsongsstart.
Djurgården kommer att börja med försvarsspelet, från Amadou Jawo och Erton Fejzullahu och ner. Rakt 4-4-2, klara defensiva uppgifter. Hinner de får de gärna försöka anfalla också.
Förlorar AIK kan de ge upp guldstriden
Sättet man bygger framgångsrika fotbollslag på är, på sätt och vis, ganska likt sättet man bygger hållbara samhällen på.
Ger man individerna rättvisa möjligheter kan man också utkräva rättvisa ansvar. När man korrigerat de stora, kollektiva dragen, blir det lättare att skilja ut vilka individer som är offer och förövare.
Vad det har med ett derby att göra? Egent- ligen inget alls. Men det här är en vecka när bilar brinner i västerort, och en kväll när AIK:s viktigaste spelare som vanligt spelar i tröja nummer 36.
Henok Goitom valde numret redan för fyra år sedan. Han har det för att aldrig glömma vilken plan han lärde sig spela fotboll på.
– Husby 3, klockan 6.
I kväll spelar Henok Goitom fotboll på en annan plan.
Hans AIK kommer att ha större bollinnehav och hoppas att de har tillräckligt med teknisk kvalité för att dundra rakt förbi alla de där prydligt uppställda blåränderna.
Jag tror ju att de har det.
Det enda som egentligen talar emot AIK är att matchen väger för mycket. Förlorar de kan de ge upp alla realistiska tankar på guldstrid. Djurgården har redan lärt sig att alla realistiska tankar handlar om att överleva.
I kväll går vi på derby för att se vad det betyder.
Friends Arena, klockan sju. Det är fort- farande det bästa vi har.