”Han var väldigt mycket människa”
Bank: ”Jag vill att han öppnar ögonen, kramar sin familj och står i mål för AIK
Ivan Turina vaknade inte, överallt läser jag att han ska ”vila i frid”.
Jag vill inte att han vilar i frid.
Jag vill att han öppnar ögonen, kramar sin familj, står i mål för AIK.
Den mest accepterade och sönderspelade sången som fotbollsvärlden har handlar om att du aldrig är ensam.
I det djupaste mörkret, i den tommaste stunden, när ingen tröst längre finns. Inte ens då.
Det är svårt att skriva om sorg, nästan omöjligt att skriva om andras sorg. Ivan Turina är död, mitt i livet, 32 år gammal. Hans fru har förlorat sin kärlek, två små tjejer som heter Tia och Tara har blivit av med sin pappa.
Ord räcker ingenstans.
Turina kom till AIK så sent som 2010, jag måste dubbelkolla det innan jag skriver det. Det känns som att han varit där mycket längre.
Det var ju som att han var född att stå i det där målet, i den där klubben, och alla som stötte på honom kring anläggningen vid Karlberg eller i korridorerna på Råsunda lärde sig så snabbt att tycka om honom.
Tre år, bara? Han hann ju bygga ett helt liv här.
Han var den store, skräckinjagande målvakten. Han var den snälle nallebjörnen med en mild, läspande röst som var svår att få ihop med hans kropp. Fotboll var så viktigt för honom att han kunde skoja om det, och eftersom han var uppväxt med Bad Blue Boys i Zagreb, med Dinamo i hjärtat, hade han ett avslappnat förhållande i en svensk fotbollsvärld där så många andra tappar distansen.
”Publiken älskade honom – journalisterna också”
Fotbollen blir aldrig mer än människorna vi fyller den med, och Ivan Turina var väldigt mycket människa.
Han var spelaren man kunde träffa en sen kväll på McDonalds. Han var killen som pratade om Dinamo som om han vore en vanlig supporter, en enkel grabb som skickade sms med rekommendationer när jag skulle åka till Zagreb: Ät biftek på Hondlova, vill du käka italienskt så dra till Molto på Govtovceva. Åk alltid med det här taxibolaget, aldrig med några andra. Och säg att du känner Ivan Turina!
På mindre än tre år blev Ivan Turina ett kraftfält i AIK:s omklädningsrum. Publiken älskade honom, vi journalister gjorde det också.
Nu finns han inte längre.
Jo, det är klart att han gör.
Människor som somnar in och inte vaknar finns kvar så länge som vi ser hålen de lämnat efter sig. Och det här är stort. AIK kommer att hedra honom, hans vänner kommer att minnas honom, det kommer att hållas tysta minuter och ceremonier. För det är så vi hanterar förluster.
Själv vaknade jag till dödsbudet i Barcelona, i en stad och ett land som vet att fotbollsspelare inte är odödliga.
Dani Jarque blev 26, han står staty utanför Espanyols nya stadion.
Antonio Puerta blev 22, hans namn sjungs fortfarande på Sevillas matcher.
Deras hjärtan stannade. Både Jarque och Puerta dog, precis som Ivan Turina, medan deras flickvänner väntade barn. Försök förstå det.
Världen är full av sorg, den här är som alla andra, men den blir tydlig för oss eftersom den är kopplad till det som brukar ge oss glädje.
Dani Jarque talade i telefon med sin flickvän Jesica när han drabbades av en hjärtattack, den åttonde augusti 2009. Deras dotter Martina föddes sex veckor senare, hon var bara ett par minuter gammal när Iván Alonso gjorde 2–1 för Espanyol mot Málaga, det första segermålet någonsin på den nya arenan.
Det var bara ett fotbollsmål, det betydde förstås absolut ingenting.
Det betydde lika lite som en paus från verkligheten, lika lite som en kort stunds glädje, lika lite som färgen på en tröja, lika lite som att aldrig gå ensam. Det betydde lika lite som att slå upp ögonen på morgonen, krama din familj och gå till jobbet och kanske prata lite om fotboll som om det betydde något på riktigt.
Lika lite som livet.