Det är för sent – han har trampat på för många för länge
Simon Bank: Armstrong ägnade tolv år åt att misshandla cykelsporten tiofalt
NICE. Till slut ställde sig den nakne kejsaren framför världen för att berätta om sin saga.
Han svarade på allt.
Han kommer aldrig att ge oss några svar.
Fenomenet är så etablerat att det tagit sig in i det officiella, amerikanska språket.
Oprahfication, heter det, Oprahifiering, och är den trend som uppstod när offentliga personer talade ut i tv, blottade sitt mest tårdrypande innersta inför hela världen.
I natt såg vi Lance Armstrong sitta på Oprah Winfreys dömande dopningsdivan, för att berätta som det är och som det var.
Marinblå kostym, ljusblå skjorta, öppen i halsen, ett gult Livestrong-armband om höger handled – och så svarade han:
Ja, han har dopat sig sedan mitten av 90-talet.
Ja, han har tagit allt han anklagats för.
Nej, det var inte mänskligt möjligt att vinna Tour de France sju gånger utan dopning.
Nej, det kändes inte fel. Nej, han hade inte dåligt samvete. Nej, han kände inte ens att han fuskade.
Lance Armstrong sa sanningen, för första gången någonsin, och han gjorde det med samma mun och samma uttryck och samma extremimponerande retoriska förmåga som han ljugit under alla de här åren.
Och någonstans på vägen tappade jag intresset.
Samma spel som fusket
Vi är bara halvvägs in i Oprahs intervju, men om inget exceptionellt förändras i andra halvlek så spelar Lance Armstrong samma spel som han gjorde när han fuskade.
– This story was so perfect. Mytisk. Men den var inte sann, sa han och skakade på huvudet.
Samtidigt kändes det som att det här bara var en logisk fortsättning på exakt samma mytbyggande. Brottslingen som sett ljuset, som erkänner sina brister, som vädjar direkt till en amerikansk-kristen tanketradition om Syndaren och Synden.
Men det är ju för sent.
Lance Armstrong har drivit sitt skräckvälde, han har trampat på så många så länge. Frankie Andreu och Emma O'Reilly, lagkamraterna, konkurrenterna, journalisterna… han har mobbat och hotat och stämt, och när ursäkterna kommer så är det för att alla andra alternativ är slut.
Armstrong är en diktator som störtats, och som använt det senaste halvåret åt att försöka rädda det som räddas kan. Den där provocerande bilden han skickade ut från sitt prisrum nere i Texas, med de gula tröjorna på väggen – påminde det inte mest av allt om en bild från Imelda Marcos skogarderob?
När Lance Armstrong klev in i cykelsporten låg den och kippade efter andan efter att ha misshandlats av Festina. Han ägnade tolv år åt att misshandla den tiofalt. En sjuk sport fick ett sjukt system, lett av en sjuk människa.
Jag försöker känna medlidande med den där mannen i ljusblå skjorta, det är på något sätt ett ansvar man har.
Jag klarar det inte.
Mycket talang
Jag försöker känna medlidande för hela situationen, det är enklare. Lance Armstrong säger att kanske fem av tvåhundra i klungan var rena, det är hans bild av Tour de France, och någonstans i den bilden finns en öppning för att bli smutsigast av alla. De gjorde ju ändå jobbet som skulle göras. Ta Tyler Hamilton, som körde in som tvåa i Girot 2002 med ett brutet nyckelben – smärtan fick honom att gnissla tänder så hårt att han fick byta ut hälften av dem efter tävlingen.
För att göra det omänskliga måste man sluta vara människa.
Det verkade bara vara alldeles för enkelt för Lance Armstrong. Han hade alldeles för mycket talang.
När Oprah och Lance pratat klart står cykelsporten med sina nya utmaningar. De måste rensa upp i UCI, reda ut exakt vad som hände med testerna 1999 och utkräva ansvar, och de måste bygga upp sin trovärdighet – inåt och utåt – från grunden.
Det viktigaste arbetet inför framtiden är att förstå historien, att förstå exakt hur det går till när människan tar medicin och förvandlar sig själv till myt.
Det finns många som har mycket att säga om det, men den nakne kejsaren kommer inte att hjälpa oss. Han är för upptagen med att vårda sin myt. Han sörjer sig själv, inte sin sport eller sina offer.
– Förklara kulturen för oss, bad Oprah.
Lance Armstrong ryckte blixtsnabbt på axlarna, svaret kom reflexmässigt.
– It was what it was, sa han. Den var vad den var.