Simon Bank: Napoli B–AIK 4–0
Så var det dags för avstämning, dags att få veta hur högt AIK når när de gör det mesta rätt.
Å ena sidan: Tilläckligt bra för att spela jämnt med Napoli ett tag.
Å andra sidan: Napoli B–AIK 4–0.
Det var ju inte särskilt svårt att förstå hur Andreas Alm resonerat.
I valet mellan att satsa på ett inspelat mittbackspar och ett mittbackspar med så mycket rutin som möjligt behövde han bara se sig om för att fatta sitt beslut.
Det här var inte Solna. Det här var San Paolo.
Allt på plats
Det här var en av de ogästvänligaste, tuffaste, elakaste miljöer som en europeisk fotbollsspelare över huvud taget kan ställas inför.
Alm valde att luta sig mot Daniel Majstorovic, och om matchen i stort gav honom rätt så var det en klen tröst för de sekunder som gav honom fel.
Efter fem minuter hade AIK total kontroll på ett Napoli-anfall, de stod med anfallarna tio meter in på offensiv planhalva, tryckte upp backlinjen en bit. Det var ordning, det var kontrollerat, det var den sorts situation som en tränare planerat före matchen.
I organisationen satt allt på plats.
Men Daniel Majstorovic gjorde det inte. Han klev upp, Nisse Johansson tittade på bollen, Edu Vargas knuffade undan honom som en senior knuffar undan en junior, lade in turbon och sprang in med 1–0.
Hade inte varit sant
Det hade varit väldigt enkelt att ta på sig den överlägsna Europa-hatten efter första halvlek. Säga något om att skillnaden märks i enskildheterna och att Napoli var ungefär så bra som de behövde.
Men det hade helt enkelt inte varit sant.
Napoli spelade med sitt b-lag – nästan utan undantag – men det där b-laget hade stora problem med ett AIK som gjorde väldigt mycket rätt. De kontrollerad, låg rätt, litade på sin egen kapacitet. Helgi Danielsson ser ju alltid både klumpig och konstig ut, men det är en synvilla. Han var både rätt placerad och rätt konstruktiv, vann bollar och placerade dem rätt. Karikari hotade, Mutumba gav mer än han blandade, och på det hela taget kändes det som att Gnaget var i Neapel för att visa något.
Napoli är inte ett särskilt väl organiserat fotbollslag ens när de spelar med a-laget, och när de dessutom plockat bort alla sina toppspelare (Cavani satt på läktaren) så fanns det inte så mycket kvar.
Men det fanns ju tillräckligt.
Slag på fingrarna
Napoli (med 3-5-1-1, precis som Juventus igår) fick kanske fem-sex lägen att lägga begåvade, artikulerade spel in bakom AIK:s backlinje. Tre av de där gångerna hittade de både frilägen och mål. Turboman Edu Vargas har inte varit tillräckligt bra för att ta en startplats i Napoli sedan han kom hit i vintras, men han är definitivt tillräckligt bra för att ta tillvara det som ramlar framför hans fötter.
Han sprang in 1–0, han sprang in 2–0, och han såg minsann till att springa in 3–0 också, innan den fine spelartypen Dzemaili dunkade in 4–0 via Majstorovic.
För AIK:s del är det ett slag på fingrarna, en fråga för backlinjen att brottas med. För svensk fotboll var den här matchen ett dubbelt svar.
Just så här nära kan ett svenskt lag vara när de lyckas med de svåraste sakerna.
Just så här långt ifrån är de när de misslyckas med de enklaste.