EN AV DE STÖRSTA
Bank: Ljungberg blev svensk fotbolls första ikon när sporten förvandlades
Ljungan, Freddie, Arsenal-legendar, bom-bom-bom, Primadonnan.
Älskat fotbollsbarn har många namn.
Själv kallar jag Fredrik Ljungberg ”Sveriges förste moderne spelare”.
Fredrik Ljungberg har sprungit klart.
Till slut var det inte mer än ett konstaterande, en bekräftelse av vad alla redan visste. Den här relationen, den mellan honom och proffsfotbollen, har gått igenom alla faser hos ett döende förhållande.
Bråken, kriserna, ett långsamt inbromsande, försöken till nystart någon annanstans, uppgivenheten, och så ett avmätt accepterande av hur allt är.
Slut nu. För mig har det varit det länge, egentligen ända sedan han lämnade landslaget 2008. Skadorna stal hans explosivitet, utan den var han fortfarande en stor spelare, men inte en den han varit. Han slutade eftersom han inte längre var en stjärna som kunde leda och lyfta sitt lag.
Med facit i hand vet vi att hans tajming var perfekt.
Det blev lite West Ham, lite Seattle, lite Chicago, lite Celtic, lite Shimizu, men det blev aldrig mer särskilt mycket av någonting.
Det störde mig aldrig, för jag har alltid tyckt att det är var och ens eget beslut att skriva klart sin historia, att bestämma hur det slutar. Om alla relationer tvunget skulle ”sluta på topp” skulle vi göra slut med våra älskade på bröllopsnatten.
Fredrik Ljungberg väljer att sluta så här, en fredag i augusti 2012.
Kom till London som ett vuxet barn
Ska vi sammanfatta hans karriär har vi minnen för en bok eller två. Landslagsgenombrottet som var det största sedan Brolins, succédebuten i Arsenal med en lobb över Schmeichel framför North Bank, ligatitlarna och utmärkelserna, guldbollarna och mästerskapen, EM 2004 när Zlatans, Henkes och Ljungbergs karriärer möttes i en strålande (straff)punkt.
Jag såg Fredrik slå igenom, jag var i London och följde ligaspurten 2002, när han erövrade världen, jag såg honom avsluta landslagskarriären och jag tror – jag har aldrig frågat – att jag till och med spelat mot honom en gång i pojkallsvenskan.
Fredrik Ljungberg kom till London som ett vuxet barn, med Gyllene Tider- och Roxette-skivor i trunken. Han fick Arsène Wenger till fotbollspappa och storebrorsor som Vieira och Keown och Titi Henry.
I den miljön förstärktes alla de där egenskaperna han redan hade, och som var så tydliga i 00-talets Arsenal. Det var inte så att de nödvändigtvis alltid ville vinna – de tänkte bara för hel-ve-te aldrig förlora.
Jo, jag vet historieböckerna alltid kommer att beskriva det oslagbara Arsenal, det som byggdes av sådana som Fredrik Ljungberg från Vittsjö, som ett estetiskt, finessrikt bolltrillargäng. Men sanningen om dem såg vi ju snarare i matcherna de faktiskt förlorade, i hur vidriga och elaka de blev när deras överlägsenhet var hotad. Och det där är ett konstaterande fyllt av beundran.
Ljungberg skällde på domarna, viftade med armarna, gav fingret åt publiken på White Hart Lane. Och han vräkte in mål, eftersom hans fotbollsintelligens var tillräckligt utvecklad för att vara inställd på Bergkamp-frekvensen.
Spelarna blev varumärken
Fysiologerna försökte förklara hans storhet genom att peka på hans unika muskelfibrer, något om att han var både sprinter och medeldistansare samtidigt. Tränarna pratade om hans vilja och perfektionism.
Fredrik Ljungberg är för alltid inskriven som en av de allra största vi haft.
Men om vi ska placera in honom i ett större sammanhang är det ju inte muskelfibrer vi ska tala om.
Då ska vi se oss om i världen vi lever i och jämföra med den vi lämnat.
De senaste tjugo åren har fotbollen som idrott förändrats i grunden. Med England och Premier League som katalysator klev den in i den globala byn och visade ett nytt, sminkat ansikte. Sporten blev underhållning, spelarna blev ikoner och varumärken, miljarderna rullade in, läktare gentrifierades och den psykosociala miljön gick igenom en revolution.
Den nya tidens störste ikon hette David Beckham, den förste svensk som gjorde sig hemmastadd hette Fredrik Ljungberg. Det finns ju en exakt, mental plats för den som vill ha en tydlig bild av åren och ögonblicken då svensk fotboll klövs mellan folkhem och framtid. Den platsen finns mitt emellan förbundskaptenerna Söderberg/Lagerbäck och deras favoritson Fredrik Ljungberg under det tidiga 2000-talet.
Vi minns en sommardag i Berlin
Ljungberg kom från Halmstad, där Roy Hodgson snidat den svengelska modell som präglat hela den svenska fotboll. Han tog avstamp där, och blev en länk in i den nya, stora glittervärlden och -tiden.
Det var inte enkelt, alla gånger. Det är aldrig det för dem som står längst fram i en brytningspunkt. Ni kan fråga Zlatan Ibrahimovic om ni vill veta mer om det, han har gjort samma sak i en annan tid. Fast ni kanske inte ska fråga honom om just Fredrik Ljungberg, när jag tänker efter.
I går var Ljungberg en fotbollsspelare, i dag är han en före detta fotbollsspelare.
Det finns stora berättelser om honom, det finns små, och det finns ögonblick som kommer att leva kvar när alla vi är borta.
I norra London minns de en vår 2002, i Sverige minns vi en sommardag i Berlin för sex år sedan, när världen var gul och blå och Fredrik Ljungberg nickade ett helt land hundra meter upp i luften. Han kunde ju inte ens nicka, egentligen.