Rekord i mod
Bank: London ställde sig framför världen och pekade bakåt, inåt
Hur startar man ”the greatest show on Earth”? Hur gungar man igång världens största glitter- och glamourgala?
London gjorde det med att peka på ryggarna som bröts på vägen hit. Spelen började med ett olympiskt rekord.
I mod.
Den olympiska elden brinner. I natt sa London welcome till världen, och en sak vet vi ju säkert om invigningar:
De kan vara vräkiga, intelligenta, häpnadsväckande, imponerande eller motbjudande.
Men de är alltid politiska.
För ett par timmar zoomar världen in en enda arena i ett enda land, och det där landet bestämmer vilka bilder vi ska få med oss därifrån.
Händer det i Sovjet eller Kina kallar vi det propaganda. Händer det i USA eller England kallar vi det show.
Oavsett vilket säger det väldigt mycket om vad ett land drömmer eller mardrömmer.
1932 ville Los Angeles lyfta sig ur depressionen, 1936 ville Berlin koppla nazismen till civilisationens vagga, 1964 ville Tokyo födas på nytt, 1980 och 1984 ville Sovjet och USA vinna ett krig, 2008 ville Peking visa oss en ny supermakts strålande ansikte.
I går ställde sig London framför världen och pekade…
…bakåt, inåt.
Invigningen skissades av filmregissören Danny Boyle. Jag vet inte hur den såg ut i tv, men jag älskade den högt och rent.
Boyle är en filmregissör, han har gjort bildpoetisk socialrealism som Trainspotting och apokalyptisk virusskräck som ”28 dagar senare”, men den här gången hade han en annan sorts rädsla att förhålla sig till.
Sublimt i all sin enkelhet
I veckorna som gått har det inte att gå att slå på Sky eller BBC utan att matas med oro. Man har tävlat i att ventilera rädslorna för att något ska gå fel, för att terrorhot eller trafikkaos eller väder ska förstöra festen.
Det har känts som det kan göra när löpsedlarna flaggar för en helvetesstorm eller en fågelinfluensa – som om det nästan skulle bli en besvikelse om inget hände.
De har missilsystem på taken här, riktade mot en ansiktslös terrorfara. I onsdags kom rapporter om att den brittiska ekonomin fortsatt störtdyka under årets andra kvartal. OS är dyrare, större, en värre ekonomisk risk än någon kunnat förstå, och ingen vet ett dyft om framtiden.
Men är det fest så är det. I natt skulle demonerna ut.
Jag är ingen spektakel-man, men jag är glad att jag var här.
Vi fick strama överläppar och brittisk wit, drottningen och the Queen, James Bond och William Blake, Sex Pistols och Nalle Puh.
De popkulturella svepen följde den olympiska tanken om att alla ska få vara med, och blev aptrist redovisande.
Men eldtändandet var sublimt i all sin enkelhet. Och de historieberättande delarna… var något annat.
De var laddade, de var vågade. De var modiga på ett sätt som saknar motstycke i OS-historien.
Olympiastadion står i Stratford, man har bänt ner OS i det som under århundraden varit Londons skitigaste, tuffaste del. Shoreditch och Brick Lane har städats upp och gentrifierats bort från underklassen, till medelklassen och konsumenterna.
I den kontexten, i ett England som svikit sin underklass, och som öppningsnummer för idrottsvärldens mest kommersiella jippo, valde Danny Boyle att berätta den brittiska arbetarklassens historia.
Det enkla ursprunget, den bultande industriella revolutionen, skorstenarna och skiten, fackföreningarna och kvinnokampen, krigen, vallmorna på slagfälten i Sommes, och OS-ringar som steg mot rymden i ett hav av svetslågor.
Om Danny Boyle hade slagit en enda ton fel hade han slagit världsrekord i falsk och osmaklig patetik.
Han gjorde inte det.
Han använde teaterns alla magiska trick, alla speglarna i trollkarlens hatt, för att berätta en historia som kändes. Och han lyckades fullt ut.
Det är, tänker jag, precis vad hela OS kommer att göra i två veckor från och med nu.
När Sarah Sjöström mäter sig med Dana Vollmer, Michael Phelps ställer sig bredvid Ryan Lochte, när Usain Bolt skriver historia, när Bradley Wiggins hjälper Cavendish i linjeloppet i dag – då kommer vi att få alla de där överlägsna ögonblicken som suddar ut allt förvridet och falskt i toppidrotten (utom möjligen minnesbilderna av den bulgariska OS-truppens uniformer, men det är sånt vi får leva med).
Svenskarnas dräkter hiskeliga
Den svenska truppen kom också in till slut, mellan Swaziland och Schweiz och alldeles före Syrien. De där rugbydräkterna är verkligen hiskeligt fula, men Rolf-Göran Bengtsson klarade sin runda utan ett enda straffpoäng.
Jag hoppas att han får med sig ett guld härifrån, jag hoppas att Sarah Sjöström och Therese Alshammar får det också.
I går berättade Storbritannien arbetarklassens historia, i dag börjar OS på riktigt.
De som kommer att vinna flest medaljer kom in på Olympiastadion en bra bit efter midnatt. USA hade snyggast uniformer av alla, eleganta kostymer och baskrar från all-american-estetikens Ralph Lauren.
Fast hur amerikanska de än såg ut så är de inte tillverkade i USA. Ralph Lauren har låtit sy upp dem i kinesiska fabriker, där de anställda tjänar mellan fyra- och sextusen kronor i månaden, en bit under den lagstadgade amerikanska minimilönen.
Sju miljarder konfettiflingor (en för varje människa på planeten, två för Mario Balotelli) singlade ner över läktarna, sju tonårstalanger tände elden, Hey Jude ekade ut i natten, och under två veckor ska världens främsta idrottare ge oss nya utomjordiska upplevelser som vi ska bära med oss resten av livet.
– Kära idrottare… låt oss drömma, sa IOK-Rogge.
Det kommer att vävas drömmar här, det kommer att skrivas historia. De kinesiska arbetarnas historia får väl OS-rörelsen återkomma till.
Jag skulle gärna se Danny Boyle berätta den också.
6 andra OS-invigningar att minnas
1932: Los Angeles Världen hukar under århundradets värsta finanskris – men inför 100 000 åskådare bjuder LA på ett påkostat spektakel, och visar att man är redo att ta över som en ekonomisk och ideologisk maktfaktor i en ny värld.
1936: Berlin För första gången någonsin bärs den olympiska elden från Aten till OS-orten, och på ett smockfullt Olympiastadion välkomnas idrottare till spel av en välsmord nazistisk propagandaapparat.
1964: Tokyo Drygt tjugo år efter kriget skulle ett nytt, nyfött Japan visa upp sig för världen. Elden tändes av den bästa tänkbara symbolen: Yoshinori Sakai, pojken som föddes i Hiroshima samma dag som bomben föll.
1980: Moskva I skuggan av Afghanistan-invasionen och en bred västbojkott blev det än viktigare för Sovjet att visa både sin artistiska och imponerande sida. Med ultrasynkroniserade läktarkoreografier lyckades de fullt ut.
1984: Los Angeles Spegelvända förhållanden mot Moskva-OS, men samma vilja att få världen att tappa hakan. USA gjorde det med avancerad teknik och en flygande människa.
2008: Peking Världens färskaste supermakt spänner musklerna med en miljardshow som kombinerar modernitet med helt samstämda människomassor.