Bank: Det var inte ett lag som blev mästare i natt – det var en ideologi
KIEV. Spanien lyfter en pokal till, de fortsätter på sin ensamresa ut i den stjärnklara rymden.
Mästarnas meddelande till världen?
Med ett fotbollslag kan du vinna titlar. Med en fotbollsidé kan du vinna mer än så.
I går morse lyfte arton flygplan från Barajas-flygplatsen i Madrid. David Villa och Carles Puyol fanns ombord, spelarpappor och spelarmammor också, liksom den förre förbundskaptenen Luis Aragonés.
Här skulle historia skrivas, här skulle alla vara med.
– Det här visar att la Selección är en familj, förklarade Vicente Del Bosque.
Ett par timmar senare hade familjen flyttat fotbollen ytterligare ett par steg framåt, och om det kändes självklart och odramatiskt så är det för att vi glömmer för snabbt.
Italien hade enorma problem
Minns ni en tid, för inte särskilt länge sedan, då vi var övertygade om att framtidens fotboll tillhörde de stora och starka?
Kommer ni ihåg det? Kanske, kanske inte.
Men jag är övertygad om att både ni och jag under resten av våra liv kommer att minnas laget och landet som förändrade framtiden.
De står där nere på planen när jag skriver det här, ett gäng snälla små pojkar med sina ännu mindre barn i famnen.
De är vänliga, de är välartade – och de är vinnare igen.
Italien kom till den här finalen med de stora, individuella ödena. Antonio Cassano har varit och vänt hos liemannen, Bonucci och Buffon har snuddat vid spelskandalen, Barzagli har kommit tillbaka efter sin skada, Andrea Pirlo har tagit sin revansch och Daniele De Rossi och Cesare Prandelli har lyft sina liv från dödens svartaste botten.
Italien har sina berättelser.
Spanien? De har sin fotboll.
Den första kvarten av finalen är en av de mäktigaste maktdemonstrationer jag sett i en stor final. Spanien tryckte igång sitt passningsmaskineri, Xavi och Iniesta spelade kort och Xabi Alonso drog isär, och Italien hade enorma problem att ens få upp bollen från sin backlinje.
Italien var bra – utan att ha chans
Vad var det ni sa? Att de spelar för lite i djupled?
Efter tretton minuter slog Iniesta en djupledspassning in i straffområdet, Cesc Fàbregas skar in runt Chiellini och prickade David Silvas panna. 1–0 i öppet mål, och någonstans framför en tv satt mannen som senast gjorde mål för Italien i en final och reflekterade över vad han såg.
Marco Materazzi loggade in på twitter och skrev:
– Mamma mia, som dom spelar!
Spanien har inte tappat en ledning på sex år, och de tänkte verkligen inte göra det den här gången. Italien försökte, de tog sig in i matchen och hittade rätt i det där presspelet som är så imponerande. De slog lite inlägg, hittade ett par bra avslut från distans.
Det mest imponerande med Spaniens seger var egentligen inte hur bra de var.
Det mest imponerande var hur bra Italien trots allt var – utan att ha en chans.
Spanien vann med 4–0, och även om de hjälptes av Thiago Mottas skada som lämnade Italien med tio man sista halvtimmen så var det en på alla sätt total och demonstrativ utklassning.
Alba gjorde ett tv-spelsmål
När Jordi Alba sprang in 2–0 just före paus var det efter en passning som var så exakt att ingen maskin i världen hade kunnat slå den bättre. Ett tv-spelsmål.
Den som höll i spakarna kunde inte vara någon annan än Xavi Hernández.
Det var ju inte en spelare eller ens ett lag som blev europamästare i Kiev i natt. Det var en ideologi, en idé om hur fotboll ska spelas – och Xavi är den som bär den ideologin mer än någon annan.
Vad den står för?
För tanken att fotboll spelas mer med hjärnan än med kroppen (när Iniesta fick frågan om varför han bara nickat en gång under EM svarade han ”jag behöver ju huvudet till att tänka”), och för idén om att man måste hjälpas åt.
– Jag är en lagspelare. Individuellt är jag ingenting. Hittar inte de andra sina ytor kommer jag inte att hitta dem med bollen. Då blir jag en mindre spelare, säger Xavi.
I ett land som spekulerat sig hela vägen ner i ett ekonomiskt helvete är fotbollen mer ideologisk än någon annanstans. Där är spelarna solidariskt underkastade en idé som handlar om något annat än individen.
Där drar spelarna på sig tröjor för att visa att de minns sorgen efter saknade vänner när de firar. Där är en VM-hjälte som Andrés Iniesta inte större än att han tar sig tiden att ringa Antonio Cassano för att ge honom sitt stöd före en svår operation. Där är tredjemålvakten Pepe Reina en av truppens viktigaste spelare. Och där ägnar lagkaptenen Iker Casillas de första minuterna efter slutsignalen åt att krama om italienska spelare.
Jo, det är möjligt att det här är omodernt 2012. Men det är i så fall 2012 det är fel på, inte Spanien.
Bonucci ville aldrig sluta gråta
Deras bild av fotboll har byggts i La Masias korridorer i Barcelona, den har förädlats i ungdomslandslagen av Iñaki Sáez och Juan Santisteban och sjösatts på seniornivå av Luis Aragonés och Vicente Del Bosque.
När dagen blev natt var Spanien europamästare för 19-åringar, 21-åringar och seniorer.
Andrea Pirlos ögon glänste, Leo Bonucci ville aldrig sluta gråta, och mitt i allt stod Cesare Prandelli med sitt milda leende.
Han har skickat ut Italien på en ny väg, en som handlar om mod, ödmjukhet och lojalitet. Om han undrade hur långt de egenskaperna kan bära behövde han bara kika ett par meter åt sidan.
Där stod världens bästa fotbollslag, och turades om att lyfta en pokal mot himlen.