Oen lät Norge andas i sorgen
När Norge inte hade några ord var det han som var tyst bäst av alla.
Alexander Dale Oen lät Norge andas i sorgen.
Nu andas han inte längre.
Om det är så här verkligheten fungerar finns det inget bra med den längre. Det är alltid fruktansvärt när unga människor dör, det är hemskt när de gör det utan förvarning, och det är ofattbart när de gör det utan förklaringar.
Vi vet ingenting om varför Alexander Dale Oen dog, det finns bara spekulationer och tomhet, men vi vet vad han gjorde när han levde.
Han var en stor idrottsman, förstås. En glad och skämtsam pojke, de gånger jag träffade honom. En av de där som lyfte norsk simning från ingenstans till någonstans. En träningsnarkoman. En världsmästare.
Grät före och efter loppet
För tio månader sedan upplevde han sitt största ögonblick som simmare när han vann VM i Shanghai. Han grät både före och efter loppet, och han gjorde det eftersom han kom från ett land som just blivit mördat av Anders Behring Breivik. Han simmade i skuggan av Utøya, inte eftersom han ville utan eftersom han var en simmare. Det var vad han gjorde, det var vad livet var för honom.
Alexander Dale Oen rörde sig framåt när Norge föll genom natten. Han pratade om det efteråt, medan tårarna rann – att man måste gå vidare även när man inte kan.
Det finns ingen anledning av dramatisera eller betona något här, det räcker med att berätta vad som hände.
När Norge upplevde sin mörkaste timma gav han dem ett andetag från livet, något som inte handlade om sjukdom, mord och hat.
Svenska simmares träningskompis
Jag tror inte att det finns något sätt att tacka tillräckligt mycket för det, och nu kommer ingen att kunna göra det igen.
Alexander Dale Oen är död, 26 år gammal. För simvärlden var han en förebild, en inspirationskälla. För många svenska simmare var han en träningskompis och en glad skit.
För Norge var han mannen som rörde sig framåt när allt annat föll.