Nu står vi här, en match från EM – och jag vill så gärna bli överraska i kväll
På ena sidan har vi en bergsäker fotbollsmaskin som gjort upp med sitt förflutna.
På andra sidan? Sverige.
90 minuter från EM:s paradentré är det dags för det här laget att visa vilka de är.
Alla fotbollslag är, på sätt och vis, en avbild av sin tränare.
I går sprejade ett grådisregn över Stockholm medan Hollands landslag checkade in på Grand Hôtel, och de leddes dit av Bert van Marwijk från järnnästet Deventer mitt i Nederländernas hjärta.
van Marwijk är ingen Amsterdam-dandy, ingen intellektuell fotbollsideolog med blicken fästad i en högre rymd. Han är en underdog, han är Mark van Bommels svärfar, han är vice världsmästare.
Han har varit förbundskapten genom 42 landskamper – och förlorat två.
Kjell Jonevret, Sveriges Hollands-spion, kommer aldrig att få nobelpriset i litteratur, men han sa det ganska exakt:
– Lite nya spelare. Men Holland spelar väl likadant som förra gången. Jävla bra lag.
Holland är EM-kvalets effektivaste lag. De har gjort mål på vart fjärde avslut, Klaas-Jan Huntelaar har gjort elva mål på femton skott mot mål.
Holland har rört sig från lirarnas förlovade loserland mot effektivitetsfotbollen.
Sverige har gått åt motsatt håll.
Medan van Marwijk trampade in över gränsen satt vi igår och lyssnade till en golfspelande, cigarrökande dansman från Ljusdal, som berättade om hur mycket han hatar att förlora.
”Jävlar vad bra jag ska må”
– Jag mådde dåligt efter förlusten i Holland, och det kommer jag att göra nu också om vi förlorar.
Sen slog Erik Hamrén ut med armarna och stack fram ett brett leende:
– Men om vi vinner – jävlar vad bra jag ska må då!
Sveriges förbundskapten är inte ensam. Om Sverige vinner ikväll kommer Sverige att må bra. Frågan är bara vilket landslag det är som han skickar ut för att ta chansen ikväll. Där Holland de senaste åren gått från idealism till realism så har Sverige rört sig från riskminimering till offensiv framåtanda.
Van Marwijk började med att förklara försvarsspelet för Robin van Persie. Erik Hamrén började med att slå sig ner med Zlatan Ibrahimovic och prata spelidéer.
Förra gången modellerna krockade gjorde Holland sin bästa match under sin nya era, medan Hamrén mådde dåligt. 4–1 var en nål rakt in i en svensk självbildsballong, och frågan är hur mycket landslaget egentligen lärt sig sedan dess.
I kväll, kvart över åtta på Råsunda, måste de visa det.
De måste stänga in Rafael van der Vaart på ett sätt som de inte lyckades hålla i Wesley Sneijder i Amsterdam. De måste leta upp Mark van Bommel, hela Hollands briljanta fadersfigur, och se till att han inte kan samla upp och vända spel på det där enkla, effektiva sättet som han gör. Klaas-Jan Huntelaar är ett mindre problem, han gör inga mål om han inte får rätt sorts bollar.
Det är en oerhört tuff uppgift, en av de tuffaste som finns i fotbollsvärlden.
Börja med defensiven
För att klara den måste Sverige bestämma sig för vilka de är: ett defensivt organiserat lag som försöker explodera – snarare än ett exploderande lag som försöker spela försvarsspel. Jag hoppas få se Tobias Hyséns löpande framför Johan Elmanders springande, Anders Svensson i hjärtat av laget, men uppställningen är för en gångs skulle en bifråga.
I grunden handlar det om att göra exakt det som Holland gjort: att hitta nya kvalitéer utan att förlora de gamla.
Och… det finns mycket att tycka om med det här svenska projektet, det här bygget: Den offensiva ambitionen, viljan att ta nästa steg, attityden. Men utan de mest elementära grunderna är det inte värt särskilt mycket, vare sig på sikt eller ikväll.
Vi vill inte till playoff-spelet
Ungern borta var inte bra, San Marino borta var en kamp, Finland borta var en organisatorisk katastrof.
Men här står vi nu, en match från EM. En seger ifrån en sommar som kommer att göra det här laget större och bättre och smartare.
Jag vill så gärna följa med dit. Jag vill så gärna se var resan bär. Jag vill så gärna bli överraskad i kväll.
Det finns ett mantra som ekat genom hotellkorridorer och mixade zoner hela helgen:
– Nu har vi allt att vinna, har alla sagt.
Jag förstår att de säger så, men jag förstår också att det är rent skitsnack.
När bollen ligger i mittcirkeln på Råsunda har Sverige en chans att knalla rakt in genom paradentrén till ett mästerskap som skulle kunna göra män av hela den här U21-generationen. Om Sverige missar den chansen, mot ett ramstarkt men omotiverat Holland, har de absolut förlorat någonting. Då finns bara en sista chans kvar.
Vi vill inte dit.
I kväll kan vi lösa ekvationen
I går pratade Erik Hamrén om den där Spanien-bragden från 2006, om att det var en annan tid och ett annat lag.
– De hade rutinerade spelare då, med ett eller ett par mästerskap bakom sig.
Med det hade han summerat ett landslags eviga Moment 22. Du vinner genom vinnarkultur, och du bygger vinnarkultur genom att vinna.
I kväll kan Sverige lösa ekvationen.
Det finns ett skyddsnät, det finns en ingång runt hörnet, det finns andrachanser och playoff-matcher i svinkalla november.
Men det finns också en match här och nu, tända elljus över Solna och en öppen ingång till en ljusnande framtid.
Så varför skulle vi vänta?
Fotnot: Matchen sänds i TV 4, kickoff 20.15.