Simon Bank: Vi är tillbaka – i en ny fotbollsvärld
Grattis, Sverige – ni har just fått ett nytt lag att älska
SINSHEIM. Ni såg hur de grät. Ni såg hur de skrek. Ni såg hur de sparkades, hur de sprang, hur de slöt sig och slet för varandra.
Är det känslor ni vill ha ut av er fotboll?
Grattis, Sverige.
Ni har just fått ett lag att älska, och en medalj att hänga om halsen.
Innan Bruno Bini, den franske förbundskaptenen, lämnar presskonferensen har han ett par sista ord att säga.
Han ställer sig upp, sveper med handen mot rummet:
– Au revoir. Merci. La vie est belle. Adjö. Tack. Livet är vackert.
Som om vi inte redan visste.
Sverige har just tagit sig tillbaka till världstoppen i fotboll, och de gjorde det med en match som innehöll så mycket av allt att man blev lycklig av att bara åka med.
Det här är en ny fotbollsvärld, där allt fler kan göra allt mer i ett allt högre tempo. Många länder spelar en modern fotboll nu, med fart och passningskvalité, och Sverige måste hitta sin metod för att hänga med. Nu sitter jag här på en nybyggd arena ute i ett tyskt ingenstans och ser hur det kan se ut.
Dennerby bär Öqvist i famnen. Dahlkvist bär Sjögran på ryggen. Seger lyfter upp Svensson och hissar henne.
Så.
Det här är ett lag där de bär varandra, och där de till slut lyckats bära Sverige hela den långa vägen tillbaka till världstoppen.
Det blev krig istället för utrullning
Om den här matchen kom att handla om något så var det ju om att hantera stryk. Frankrike kom till start utan skadade referenspunkten Marie-Laure Delie, Sverige kom utan lagkaptenen Caroline Seger. Frankrike fick blytunga skador på målvakten Bérangère Sapowicz och kreatören Louisa Nécib, Sverige fick en idiotisk utvisning på Josefine Öqvist.
Det var en match som rev och slet i två tappra lag, tills de båda låg tunt utsmetade på ett dissektionsbord där vi kunde se hur de såg ut inuti.
Där såg vi ett mentalt och fysiskt slutkört Frankrike. Där imponerades vi av ett Sverige som hittade nya krafter där ingen ens tänkt på att leta.
En tokförkyld anfallare reste sig från sängen och slet lungorna ur sig i 90 minuter. Lotta Schelin heter hon, en nationell skatt.
En tung innermittfältare som inte hade fötterna för att hänga med kvicka fransyskor använde hjärnan till att göra det istället. Nilla Fischer heter hon.
En back som avslutade sitt första VM med att bli så sågad att hon kunnat uppträda på cirkus utsågs till matchens bäste spelare: Sara Larsson.
En bänknötare som inte trodde att hon skulle vara med i VM-truppen klev in och skickade upp VM:s snyggaste mål i första bästa kryss. Vem i hela världen hade pekat på Marie Hammarström?
Den här turneringen har lyft fotboll till nästa nivå, och för Sveriges del har den visat två saker. Dels att svensk fotboll riskerar att hamna efter när det gäller tekniska kvalitéer och kreativt passningsspel, dels att det fortfarande går att hävda sig med en smart organisation och ett par fantastiska spelare.
Sverige spelade 4–4–2 i går igen, med ett mittfält som såg ut som ett liggande L, med Therese Sjögran lite högre upp. De hade lärt sig saker av Japan-misslyckandet, inte bara taktiskt.
Om man vill spela enkelt är det en bra idé att göra det enkelt för spelarna. Den här gången var laget kompakt, den här gången kunde Fischer och Dahlkvist komma intill och använda sin fysik. Den här gången blev det alltså krig istället för utrullning.
En spark i bröstet på 20 lagkamrater
Frankrike vräkte på som Frankrike gör (det blir alltid bra matcher när de spelar), och kunde vända över till den högerkant där Annica Svensson ofta centrerar väldigt hårt. Sverige kunde bryta och skicka långt på Josefine Öqvist och Lotta Schelin bakom den darriga mittbacken Laura Georges.
Frankrike (Bussaglia) prickade stolpen, Schelin gjorde ett mål, fick ett felaktigt bortdömt för offside och hade fått en straff om hon bara lagt sig istället för att stå i en närkamp med Wendie Renard.
Det var en så frustande, furiös första halvlek att man undrade hur lagen skulle kunna hantera en till.
De gick ut, vilade en kvart, kom in – och tryckte ner gaspedalen en bit till.
Élodie Thomis placerade in 1–1, men Frankrike orkade ändå inte.
Josefine Öqvist blev utvisad, men Sverige orkade ändå.
Det är som det är med Öqvist. Du vet exakt vad du får av henne – att du aldrig vet vad du får. Hon gjorde en lysande första halvlek, men gjorde bort sig i andra. Stämplingen i bröstet på Sonia Bompastor var en spark i bröstet på tjugo lagkamrater, den hade kunnat svida som salubrin i resten av ”Jossans” liv.
Hon gick in i omklädningsrummet, la sig i en bubbelpool, grät lite – och när hon kom ut visste hon samma sak som alla andra:
Att det här är ett lag som står pall för en spark i bröstet.
De samlade sig, slöt sig, och spelade vidare på precis samma sätt. Ett ordnat, kompakt block bakom en Schelin som ensam hotade tillräckligt mycket för att Sverige skulle kunna få en chans eller två.
Adjö. Tack. Livet är vackert
När chansen väl kom landade den i knäet på Marie Hammarström, och det var precis som det skulle.
Om vi skulle bygga monument till landslagets ära finns det vissa som bli statyer, medan andra skulle få hjälpa till att bygga, och det är ingen tvekan om vilken grupp Marie Hammarström skulle tillhöra. Men om Thomas Dennerby och hans stab ska hyllas för något så är det för att de skapat en trupp där det känns helt naturligt att den som kom sist in är den som gör lagets vackraste, viktigaste mål.
Marie Hammarström tog ner bollen, gick åt vänster, dunkade upp den i krysset, och efter 90 minuter och åtta tomma år stod Sverige i ett hav av konfetti som världens tredje bästa fotbollslag.
Adjö. Tack. Livet är vackert.