Bank: Klubbarna har gjort allt de kan – nu behöver de hjälp
Sportbladets krönikör: Politiker, ta ansvar
Allsvenskan skickade fram det finaste den har i skyltfönstret, en knall och ett fall senare lyste tre bokstäver i eldskrift över en misshandlad serie:
Så.
Oerhört.
Sorgligt.
Man kanske borde vara tacksam.
Man kanske skulle skaka av sig den här krypande känslan av att ha blivit bestulen på det finaste man vet – och i stället säga tack för att det nu rimligen inte kan finnas någon kvar som blundar.
En svensk landslagsmålvakt får ett knallskott kastat mot sig, en aggressiv ung kille ger sig på honom fysiskt. En magisk match med Sveriges två bästa fotbollslag avbryts, spelare, ledare och supportrar som investerat allt av sig själva fick gå hem utan att ha fått nåt annat än illamående tillbaka.
Man ska kanske vara glad åt att så mycket av det finaste med svensk fotboll packades in på Swedbank Stadion, och att alla fick se hur bräckligt det var.
SOS.
Svensk fotboll behöver hjälp.
Hängs ut på internet
Det finns ju en färdig fingerpekar-dramaturgi när sånt här händer, och vi har lärt oss den vid det här laget. Syndabockar söks, supporterled sluts, klubbar tvår händer, disciplinnämnden delar ut straff till klubbar ändå, och så börjar vi om igen.
Det är nattsvart ute när jag skriver det här, på internetforum hänger man ut den unge grabben som sprang in mot Pär Hansson. Hans ansikte har synts i tv och på hemsidor. Han ska vara arton år gammal, sägs det, och vi kan väl för ett ögonblick fundera över vad som får en artonårig supporter att tro att det är okej att springa in och ge sig på målvakten i det andra laget.
Inget händer ju i vakuum. Vi kan kräva av klubbar att de markerar vilka supporterskap de accepterar och vilka de tar avstånd ifrån, och att de för den diskussionen i öppen dialog med sina fans. Vi kan kräva av de stora supportergrupperna att de gör samma sak, att de är tydliga med att det finns olika supporterkulturer – destruktiva, konstruktiva – och inte en enda, enhetlig supporterkultur.
Men om det inte räcker?
Inför derbyt delade MFF Support ut 20 000 flygblad med en vädjan om nolltolerans för inkastade föremål. Efteråt gick klubben officiellt ut och pratade om skam, om ett angrepp på MFF. MFF Supports ordförande meddelade att ”vi står för den positiva supporterkulturen och kompromissar inte med våld, hot och diskriminering”.
Det finns ett kollektivt ansvar för en hatkultur inom fotbollen. Om femtusen adrenalinstint sjunger att man hatar Helsingborg och en översätter det till handling så har de femtusen självklart ett delansvar. Men det är en
filosofisk fråga, och fotbollen behöver konkretion.
Vi vet allt det här nu.
Djurgården har varit där MFF var i går, de har mått som MFF mår i dag.
Behövs hjälp från politikerna
I höstas bad jag Djurgårdens klubbledning att lista allt de gjorde som inte hade med kärnverksamheten (att spela fotboll) att göra. De senaste fem åren har Dif lagt 20 miljoner på att arbeta proaktivt mot våld, med sociala projekt och kulturfrågor. De har lagt 18 miljoner på säkerhetsarbete.
Lik förbannat slog en huligan ner en Assyriskaspelare på Stockholms stadion.
De hade gjort allt man rimligen kan begära – det räckte inte.
Om en artonåring springer in och slår mot en spelare så är det för att han tror att det är så supporterskap fungerar. Men om klubben dragit sin gräns? Om det stora supporterkollektivet gjort det? Om det inte hjälper?
Då är vi framme vid juridiken, då knackar vi på hos politikerna.
Det närmaste det politiska Sverige kommit en lösning på arenaproblemen är tandlösa tillträdesförbud och godtyckligt tummande på rättssäkerhet och integritet, en av justitieminister Beatrice Asks starka grenar. Idrottsminister Lena Adehlson Liljeroth har inte ens försökt låtsas vara insatt i huliganfrågan, och Per Unckel har utnämnts till något som heter ”samordnare mot idrottsrelaterat våld”, vilket är kanslisvenska för ”Batman”.
Borde blicka mot Holland
Om de är nyfikna borde de kasta en blick mot Holland.
Häromåret skämde huliganer ut Feyenoord under en match i Nancy, vilket fick klubben att ta starkt avstånd och be om hårdare lagstiftning. Lagarna kom, våldet minskade, men i måndags gick regeringen ut för att ändra sitt eget regelverk så att det skulle bli mer precist, så att kontroller och repression inte skulle drabba vanliga supportrar.
I går gick mer än 20 000 supportrar till en arena i Malmö för att se det bästa allsvenskan har.
I en halvtimme fick de se ultraintensiv fotboll mellan två lag som pressade högt och försökte springa sönder varandra i djupled.
Markus Halsti pressade bort sig mot Erik Sundin, Rasmus Jönsson använde hela sitt silkeslena bollbehandlingsregister och rullade fram Rachid Bouaouzan till 0–1, och sen blev vi bestulna på det mest grundläggande som finns i sport – vi fick inte veta hur det gick.
Tjugotusen människor betalade ett par hundra kronor var, de investerade tid och känslor och en tisdagskväll och blev bestulna på allt, precis som AIK och Syrianska blev nyss.
Att tonåriga killar är så frustrerade i sina liv att de vill våld är ett brett, samhälleligt problem. Att de tar in sitt våld på fotbollsarenorna är ett enkelt.
De gör det för att de kan, för att gränsen inte är tydlig nog.
De gör det för att fotbollen själv inte kan stifta lagar som gör priset så tydligt för individen att han aldrig skulle komma på tanken att ta risken.
Klubbarna kan ta ställning, supporterkollektivet kan markera.
Resten? Det behöver fotbollen hjälp med. Nu.