Allt är över nu
Bank: Kvalet när den svenska fasaden sprack
KÖPENHAMN. Den där bollen kanske inte var ute.
Men vi är.
Efter ett kval då Sverige inte längre var Sverige och Lagerbäck inte längre var Lagerbäck är VM inte längre en möjlighet.
Det här är en rapport från ett kallt, mörkt och jävligt Köpenhamn – en kväll när allt är över och svensk fotboll stirrar rakt in i istiden.
Lars Lagerbäcks tid som förbundskapten, Henrik Larssons tid som landslagsspelare, förmodligen Anders Svenssons också. Över.
Fotbollssomrarna i världens alla hörn, festerna, de gula lämmeltågen genom utländska alléer, sviten av mästerskap. Över.
90 minuter i Köpenhamn är över, det dansar danskar överallt och norrifrån rullar världens största vemod in. Tomhet, bottenlös tomhet.
Det finns inte så jävla mycket att säga, så då gör vi väl det:
Sverige har alltid varit hela världenskvalmästare, eftersom de aldrig gjort några misstag. Vårt landslag har varit klassens,
skolans och hela rektorsområdets bästa elever, vattenkammade och duktiga och med ett par rena klasspelare som kunnat göra lite mer.
Det här var kvalet när fasaden sprack.
Lars Lagerbäck, mannen med en identitet i betong, drabbades av en identitetskris och gav bort en bortamatch mot Albanien.
Mikael Nilsson, den födde funktionelle, drabbades av en identitetskris och klackade när han skulle rensa.
Kim Källström, den födde vinnaren, missade en straff.
Det var kanske bara logiskt att den sista gnuttan hopp rann ut i rännstenen med ett anfall som började med att Rasmus Elm, som aldrig värderar fel, tjurrusade och
tillät en kontring – och slutade med att Andreas Isaksson, som aldrig gör tabbar i landslaget, släppte in ett billigt skott.
Ingen ska prata om ”små marginaler” för det är skitsnack. Sverige missade VM trots ett mål i 94:e minuten i Budapest och ett självmål som räddade tre poäng på Malta.
Det var inte bra nog.
Punkt.
Elmander borde fått plats på bänken
De trygga och säkra har inte varit trygga och säkra, och den briljante Zlatan Ibrahimovic har varit briljant för sällan. Genomgående i kvalet saknades kantfarten och djupledslöpningarna, det där som Fredrik Ljungberg och (ibland) Christian Wilhelmsson bidrog med och det som Johan Elmander kunde bidragit med i går om han fått den plats på bänken han borde fått.
Men vill ni ha sågningar och skrik så får ni leta någon annanstans. Det har funnits tillfällen under de här åren och under det här kvalet när spelare och ledare förtjänat att hängas ut på tork.
I går gjorde de sitt dagsverke, gav sig själva chansen – men förlorade.
Ni såg själva hur det såg ut.
För två år sen var det ett annat Parken, semesterlyckligt och varmt inifrån och ut. Det var samma fylla i går, men en annan arena. Kastvindar, kyla, oroliga blickar, ett potentiellt kaos, som om alltihop var på väg ut i havet.
Och det var Sverige som blåste iväg i början.
Danskarna öppnade med en raffinerat elak läktarkoreografi, en stor bild av Lagerbäck som fjättrat kuttersmycke på det Morten Olsen-styrda vikingaskeppet på väg till VM.
Danmark spelade med Bendtner till vänster, Jonaldo Tomasson som spets, med två offensiva centrala mittfältare och en Christian Poulsen som inte hade någon annan karta än att vara där bollen var.
De var bra. Mycket bra, till och med.
Sverige fick problem på sin vänsterkant när Samuel
Holmén flyttade in för att täcka upp bakom Kim Källström. Lars Jacobsen kunde tjuvstarta, och så hittade Danmark spelvändningar därifrån.
En höll Jacob Poulsen på att nicka in.
Sedan hittade Sverige hem i kaoset. De flyttade in, möblerade om, hittade uppspel. Henrik Larsson och Zlatan Ibrahimovic var sensationellt bra i target-spelet och plockade ner nio bollar av tio. Zlatan var aktiv, rörlig, synlig, och han var inte ensam.
Det var en bra match, en dålig kväll
Rasmus Elm gjorde inte ett misstag, Behrang Safari knäckte Rommedahl, Kim Källström började känna sig fram femton meter högre upp i planen.
Spelar man med två centrala mittfältare mot tre måste man hjälpa de två och hålla laget kompakt. När Sverige så småningom hittade dit fick de kontroll över Danmarks crosspel och kunde spela en del själva. Ofta långt, lika ofta med bra adress.
I andra halvlek blev Danmark nervösare och mer ovårdade, och på två minuter i andra halvlek gjorde Henrik Larsson och Sebastian Larsson 1–0 två gånger. Ingen Larsson fick sitt mål godkänt, Sebastian kanske borde fått det.
Det var en bra match, en dålig kväll.
Det var elva minuter kvar när Nicklas Bendtner rullade fram Jakob Poulsen och ingen pressade honom. Det var tio minuter kvar när Parken exploderade och sjöng om svenskar som inte hoppade och Danmark som var på vei til Afrika.
Marcus Berg byttes in och knuffades. Markus Rosenberg byttes in och sprang rakt fram till Christian Poulsen.
Men det kom inga trollslag.
Sverige har gjort nio mål på nio matcher. Fem av målen kom mot Malta. Då spelar man inte VM, då åker man hem och inventerar spelarmaterialet och byter förbundskapten. Jag ser helst en Hamrén eller en Backe, män med svengelsk tankegrund, internationell erfarenhet och stor utstrålning.
Lars Lagerbäck slutar nu, efter sin sista tävlingsmatch på bortaplan satte han sig ner och suckade som om någon slagit honom i magen.
– Det finns inte så mycket att säga, sa han.
Utifrån skrålade fulla, lyckliga danskar sina sånger om Afrika.
Allt fanns att säga.
Bara inte just då.