För mig kommer han alltid att vara levande och mycket, mycket vacker
2001 åkte en ung, osäker lantis ner till Rom för att se Roma vinna klubbens första titel på arton år. Det var jag. Det var, förstås, svårt att få plats på pressläktaren, så Aftonbladet hade bett Rom-korrespondenten Åke Malm ordna saken.
Själv åkte jag ut till träningsanläggningen Trigoria, såg en träning och laddade upp för en presskonferens med superstjärnan Gabriel Batistuta.
Under tiden satt en å-så-vacker gentleman och såg träningen, iklädd en linnekostym och stråhatt. Han kan ha varit den snyggaste man jag någonsin sett.
När jag väntade på presskonferensen började alla journalister plötsligt bli oroliga.
Jag förstod snabbt att det berodde på att signore Liedholm kommit in i lokalen. Så gick jag fram till den store, store och presenterade mig.
– Hej, Nils. Simon Bank från Aftonbladet.
– Ja, sa Roms vackraste man. Dig har jag hört talas om.
I tre timmar levde jag med övertygelsen att han verkligen gjort det, att han läst ett och annat jag skrivit i en svensk tidning, innan jag förstod att Åke Malm ringt honom precis.
Det var mina tre bästa timmar i mitt professionella liv, men framför allt var det ett möte som lärde mig både hur äkta ödmjukhet ser ut och hur vacker en stor man med integritet kunde vara, oavsett ålder.
Nu är Nils Liedholm död, men för mig kommer han alltid att vara levande.
Och mycket, mycket vacker.