”Foppa såg ut som en inkarnation av döden”
Av alla välvalda ord om nummer ”21” så var det nog Mikael Renberg som bäst fångade vad det här handlar om.
– Peter är den ende svensk som varit världens bästa hockeyspelare under någon del av sin karriär.
Tittar vi historisk på svensk hockey gjorde Tumba Johansson oerhört mycket för att göra hockey till en stor sport i de breda folklagren. Ulf Sterner gjorde lika mycket för att bana väg för svenska hockeyspelare i NHL och Börje Salming gjorde resten när det gällde att skapa respekt.
På senare år har Mats Sundin varit en gigant. Kanske allra främst i Tre Kronor, men också i Toronto. Men han var aldrig särskilt aktuell för en titel som NHL:s bäste.
Nicklas Lidström har varit en av världens bästa backar i över tio års tid, men han blev aldrig någon stor stjärna i Tre Kronor.
Kunde sluppit Vitryssland
Den enda som kan konkurrera med Peter Forsberg om titeln ”världens bästa hockeyspelare” skulle paradoxalt nog vara Henrik Sedin som förra året vann Hart Memorial Trophy som NHL:s mest värdefulla spelare – samma titel som Peter Forsberg vann 2003 efter den fantastiska säsongen som slutade med Stanley Cup för andra gången för Foppa.
Sedin var förra säsongens mest värdefulla. Men jag tror inte att någon skulle komma på tanken att nämna honom som världens bästa hockeyspelare. Det kommer namn som Ovechkin och Crosby i vägen, och OS-guld och annan magi.
Så Sedin får ursäkta – han är inte på något sätt större än Forsberg.
Inte än i alla fall.
När det gäller Foppas nationella storhet är det kanske också på sin plats att nämna att nummer ”21” aldrig befläckades av Salt Lake City och den där förlusten mot Vitryssland som skakade om en hel idrottsnation på ett sätt jag aldrig upplevt före eller efter.
Foppa var inte med i Salt Lake City.
Han var skadad. Tur för honom. Kanske hade Vitryssland inte ens hänt om Forsberg inte varit skadad. Kanske hade Foppas bästis Tommy Salo inte varit ”Salo” i dag om inte Foppa varit skadad.
Han var alltid ”värdelös”
När jag tittar tillbaka på min relation med Foppas karriär är det märkliga att det mest är de smärtsamma stunderna jag minns.
Jag ser framför mig Nagano och uttåget från arenan efter förlusten mot Finland med 2–1 i kvartsfinalen.
Jag glömmer aldrig Foppas ögon och hur han såg ut när han gömde sig i sig själv under luvan på väg mot spelarbussen i något slags inkarnation av döden. Ja, faktiskt. Jag har aldrig sett mörkare förlorarögon än Peters Forsbergs den kvällen.
Aftonbladets bild sa allt.
Jag minns VM-finalen mot Kanada 2004 när Rob Niedermayer gjorde den där obehagliga tacklingen i ryggen bakifrån och Foppa kastades mot sargen.
Jag minns alla gånger man lyssnade på honom efter matcher och han sågade sin egen insats och alltid – verkligen alltid – konstaterade att han varit ”värdelös”.
Ingen idrottare var ödmjukare och mera självrannsakande än Forsberg.
Men det är klart att jag även minns VM-guldet i Zürich och den berömda festen efteråt när Forsberg och Sundin dansade på det där krogbordet som rasade och folk bröt armar i ren förtjusning. Och inget försäkringsbolag i världen skulle överlevt om de där miljardbenen gått av på nummer ”13” och nummer ”21”.
Ljuva minnen.
När jag läser på om Foppa är den mest överraskande uppgiften ändå den att han vann utvisningsligan i elitserien under sin andra säsong 1991. Han gjorde 27 poäng på 39 matcher – men satt utvisad i 78 minuter.
Härligt övertänd – då, precis som alla andra år.
Sanningen är nog den att ingen brann mer för hockeyn under de här 20 åren än Peter Forsberg.
Foppa fick en fråga i en intervju om han var du rädd för att åka på en tjuvsmäll med en hjärnskakning som följd om han ändå skulle fortsatt att spela?
– Ja, precis. Jag kände ju att ju längre matchen gick i Nashville, desto mindre koll hade jag över vad jag gjorde.
Jag hade fel – skönt nog
Jag kände när jag läste det att det var en påminnelse om vad jag skrev här förra söndagen i ämnet Forsberg och hans comebacker. Jag citerade mig själv från 2005:
”KARLSTAD. En comeback – den 27:e.
En hjärnskakning – den sjunde.
Det var en av de bittraste idrottskvällarna jag varit med om.
Jag vill inte se Foppa skör som en porslinskatt.
Jag vill se Foppa när han är som bäst.
Sluta nu, Foppa. Sluta nu, innan det är för sent.”
Jag slutade förra krönikan: ”Han slutade inte. Han slutar aldrig...”.
Men jag hade fel. Han slutade.
På det yttersta bättrade han sig och slutade verkligen innan det var för sent.