AIK:s vuxenmobbning är det sämsta jag sett i svensk idrott
NEW YORK-STOCKHOLM. För en månad sen skrev jag på den här platsen:
”Veckans magplask stod Bojan Djordjic för. Jag skulle blivit oerhört upprörd om jag var AIK-ledare efter att han valde att offentligt såga målvakten Tomi Maanoja som han borde vetat är kraftigt ifrågasatt av fans och media.
Känns som mobbing.
Att ge sig på den svaga länken är alltid fel och fegt och knappast en spelares uppgift. Vore jag AIK-ledare skulle jag straffa Bojan på ett mycket tydligt sätt.”
Bojan hade sågat Maanoja för att inte ha plockat ett inlägg ”det var snö på”.
Uppenbarligen blev han inte straffad internt.
Tvärtom, kanske. Kanske fick han beröm. Bra att du röt till Bojan. Lagkaptensämne. Fortsätt visa att AIK inte är som andra. Fortsätt vara Bojan. Jag kanske skulle våga göra likadant offentligt, tänkte Stahre. Kanske anade hela den störda AIK-organisationen luft. Vi offrar en kille. Den svagaste. Men i torsdags – en månad senare – sa Bojan plötsligt:
–Det som hände med Tomi var fruktansvärt. Tomi är en bra målvakt, men vi måste skydda honom på ett bättre sätt än vi gjorde i veckan. Vi sa för hårda saker mot en kille som gått igenom ett helvete.
Bojan i för stor kostym
Hoppsan. I veckan...?
Han tillade:
– Jag skulle skydda Maanoja som min egen son.
Hallå. Du tar i för hårt, Bojan. Även den här gången. Du spelar rollen av dig själv och den informella ledaren med allt för stor kostym. Det är inte trovärdigare än scenerna på skolavslutningen i kyrkan i Bjästa eller de där mobbartjejerna i högstadiet som blev inkallade till rektor och sa att de inte alls hade mobbat den där tjocka tjejen, utan tvärtom, skulle försvara henne som sin egen lillasyster.
Men da. Ett enkelt förlåt hade nog varit bättre.
En månad av mobbning och ledarskap i förfall.
En månad av det sämsta ledarskapet jag sett i svensk idrott sen sexskandalen i Tre Kronor 2005.
En månad utan ursäkt. En månad av vuxenmobbning som blivit en lavin inom hela AIK. Alla började hacka på målvakten, till och med tränare Mikael Stahre och även den nytillträdde Björn Wesström. Den extremt lagsvage Dulee Johnson gick all in. Herregud, med Sveriges sämsta lagspelare Johnson i ett lag behöver man knappast några motståndare. För Dulee luktar lagkänsla lika illa som vitlök för en vampyr.
Till slut deltog till och med målvaktstränaren Lee Baxter i mobbningen – och ville gärna ta Tomis plats tydligen. Herregud. Spelaren som aldrig lyckats i en enda klubb som målvakt var himla sugen på att ta över. Killen som borde försvarat Tomi allra kraftfullast.
Där är ledarskapet inte i förfall längre. Nu är det bara ett massivt askmoln.
Nu är det dock slut på mobbandet.
En sponsor gick tydligen in och sa ifrån.
Men varför var det ingen som reagerade tidigare? Varför var det ingen av alla AIK:s stora och erfarna potentater som sa ifrån? Lennart Johansson? Per Bystedt? Daniel Westling? Daniel Tjernström? Kungen?
Vem fan som helst med lite civilkurage.
Varför var det ingen som påminde om det klubben själv kallar ”AIK-stilen”:
”1. AIK:are tar avstånd från våld, mobbning, rasism, droger och dopning.”
Det finns lagar mot vuxenmobbning på arbetsplats.
Om ni tänker er en situation på en normal arbetsplats. Ta Aftonbladet som pedagogiskt exempel:
Om någon medarbetare på tidningen skulle skriva att en annan medarbetare är en sopa som man skäms för att jobba ihop med – då måste någon reagera. Om inte cheferna reagerar – vilket jag hoppas, det är deras jobb – måste någon annan reagera och säga ifrån. Någon informell ledare. Facket. Någon sorts lagkapten. Varför inte jag själv.
AIK i fritt fall – och förfall
På en frisk arbetsplats blir mobbaren ställd till svars och tvingas be om ursäkt eller sluta.
(Det här var ett pedagogiskt exempel, som ni förstår, något sånt skulle självklart aldrig hända på en arbetsplats av Aftonbladets karaktär.)
I AIK hände ingenting.
Mellan Bojans första fadäs och veckans gruppmobbning är det över en månad med ett AIK i fritt fall.
Fritt förfall. Det är alltid den fegaste som mobbar den svagaste. Det är obegripligt för mig att Björn Wesström, Bojan Djordjic, Dulee Johnson och Lee Baxter fått fortsätta som om inget hänt. Det är en skam för svensk fotboll och för AIK.
Överhuvudtaget undrar jag om det inte är tid för en smula eftertanke hos svenska fotbollfans. Tänk om det ständiga gnällandet – och mobbandet – av enskilda spelare på nätets alla forum också gått för långt.
Tänk efter...
Tänk om spelarna läser om hur usla de är...
Tänk om de tappar självförtroende av det...
Tänk om lagets egna supportrar gör sina egna spelare sämre...
Tänk om.