Anrell: OS är som en baksmälla - man glömmer snabbt det onda
VANCOUVER. Helena Jonsson säger alltså att hon kan ha åkt sitt sista OS.
Knäckt, med andra ord.
Jag skulle nog vilja påstå att vi ska ta det uttalandet med samma skepsis som vi borde haft mot alla som sa att hon skulle ta guld efter guld här i OS.
Jag tyckte att det var en befrielse att se Helena i går.
Jag skulle vilja påstå att det är en av de skönaste tiondeplatser jag nånsin sett.
Att hon gick in på slutet och sköt två helt perfekta serier och kunde åka igenom loppet och le efter målgången var verkligen det jag ville se efter en vecka av missar och gråt och en uppvisning i hur ångestladdat ett favoritskap i ett OS kan bli.
Därför kan man säga att det var ett nytt kapitel i hennes karriär som inleddes i går: Post Vancouver. Efter OS-ångesten.
Därför är det både förvånande och en smula väntat att hon nu säger att hon kanske aldrig mer ska åka ett OS.
Hon har naturligtvis tänkt igenom det som hänt, kommit fram till att om hon tänker bort OS, så kommer hon att orka se framåt igen, orkar tänka på att det är roligt med skidskytte igen.
Därför var det kanske en nödvändighet för henne att säga som hon gjorde.
Jag pratade med Magdalena Forsberg häromdagen och hon sa att efter fiaskot i Nagano – när hon verkligen funderade på att sluta med både skidskytte och OS – så bestämde hon sig för att ändå åka till Salt Lake City men att hon skulle njuta för första gången och verkligen skita i pressen.
Hon berättade att hon faktiskt lyckades.
Det blev ett bra minne, trots att hon inte vann guld.
Stjärnidrottare är som treåringar
Jag tror att Helena gör rätt om hon bestämmer sig först om fyra år hur hon ska göra med nästa OS. Det kommer att underlätta för henne att ha ett bra liv och en bra karriär fram till Sotji 2014.
Hennes pojkvän David Ekholm sa en intressant sak i går apropå att bland annat jag haft synpunkten att det var vansinne att inte ha honom med här under OS för att skapa trygghet för Helena.
– Ja men herregud, hon är ju ingen treåring utan en vuxen människa, sa han.
Det var ganska dumt sagt. Jag tror att de flesta idrottare på stjärnnivå, som Helena, på ett sätt är exakt som just treåringar – mycket krävande treåringar – även fast de på andra sätt är betydligt mognare och starkare än sin omgivning.
Jag tror fortfarande att det varit bra för Helena med normala förhållanden. Men David Ekholm känner å andra sidan sig själv bäst. Han kanske inte alls hade varit bra för Helena om han varit här. Han verkar vara en ganska tuff kille.
Lite åt Wolfgang Pichler-hållet...
Man glömmer det onda snabbt Helena Jonsson sa för övrigt något intressant i lördags när hon mötte media för att prata ut om varför hon inte orkade med dem efter förra floppen.
–När vi firade Anjas brons insåg jag hur coolt det är att ta medalj i OS, sa hon.
Tänk, jag har en känsla av att hon kommer att tänka så även om fyra år i Sotji. Med OS tror jag det är som med bakfyllor och förlossningar; man har en tendens att glömma rätt snabbt hur ont de gjorde för det roliga i de resultat man hoppades på.
För övrigt säger jag som Björn Ferry:
–I Afrika, om man får ett kylskåp, är man nöjd, men om man får ett andra är det ju inte helt nödvändigt.
Helena Jonsson och David Ekholm har inget kylskåp ännu.
Foppa magsjuk. Hmm... vi brukar äta på samma ostronbar här i Vancouver. Foppa måste ha fått ett dåligt ex.